AMNING. När vi fick vårt första barn visste jag att jag ville amma barnet. Men amningen gick inte som jag hade velat. Det har jag skrivit om i inläggen Det hade jag velat veta om amning och Amningsförtvivlan och amningspress.
Det här blogginlägget är som en fortsättning och en avslutning på den lilla serien om mina amningsupplevelser. Här handlar det om hur det blev när barn nummer två kom – och när jag för allt i världen vill kunna amma. Till skillnad från förra gången. Jag ville få något slags revansch, även om jag vet att det låter klyschigt.
Ja, två år efter att vår förstfödda kommit till världen fick vi vårt andra barn, en liten pojke. Hur gick det då med amningen gång nummer två? Jo, väldigt bra, faktiskt!
Här tänkte jag berätta om resan dit, från den ledsnad och frustration jag kände efter att jag tvingats sluta amma vår första bebis långt tidigare än jag hade velat.
Jag var inte bara ledsen efter det oönskade förtida amningsavslutet med första barnet. Jag var less också. Less på tjat överallt om amning, som jag upplevde det.
Jag var trött på gulliga bilder av ammande ungar och saliga mammor och less på det som jag uppfattade som en stundtals bristande förståelse för hur svårt, ja rent av omöjligt, det kan vara för vissa att amma. Allt snack om amning i tidningar och på nätet kändes nästan som en hån. Fattar de inte hur svårt det kan vara? Och hur knäckt man kan känna sig när det verkar som alla andra kan men inte man själv? Jag ville inte ens vidröra ämnet ett tag, jag höll det på avstånd så gott jag kunde.
Men så väcktes tanken på ytterligare ett barn i familjen. Och jag fann mig plötsligt plöja all upptänklig information om amning på nätet, från det som jag nu visste var tillförlitliga källor. Dessa tipsar jag om längst ned i inlägget Det hade jag velat veta om amning.
På ett föräldraforum där jag var aktiv, sjalbarn.se, lusläste jag inlägg om amning från föräldrar som uppenbart kunde mycket i ämnet. Jag tror att det var där som jag, gravid igen, fick tipset om Amningshjälpens nystartade Amningskurs för blivande föräldrar.
Jag närde snart en intensiv önskan om att få byta ut de tidigare dåliga amningserfarenheterna mot nya, goda.
Jag var samtidigt ruskigt nojig. Det var kanske något fel på min kropp, trots allt? Jag anmälde mig bums till amningskursen, hur som helst.
Kursen, fyra kurstillfällen om drygt två timmar vardera, var bra. Den gav grundläggande och superviktig information. Det var på kursen, om jag inte minns fel, som jag bland annat fick lära mig tecken på att barnets tag/grepp om bröstet inte är tillräckligt stort.
Ett tecken, som jag hade noterat med första barnet men inte förstått innebörden av, är att bröstvårtorna ser tillplattade eller sneda ut efter amning. Till exempel kan bröstvårtan se ut som ett läppstift, snedställt vid toppen. Det betyder att man sannolikt behöver göra små justeringar för att få bebisen att ta ett större tag om bröstet, så att bröstvårtan inte blir nött.
Det var också en enorm aha-upplevelse på kursen att få se hur otroligt pytteliten bebisens mage är de första dagarna, till en början bara stor som ett körsbär.
Amningskursen gav mig en knuff framåt, en portion självförtroende som jag verkligen behövde. Jag började förstå att det med största sannolikhet inte var något fel på mig och det fanns goda chanser att amningen av det nya barnet skulle bli annorlunda.
På vår nya mödravårdscentral fick vi också, efter att jag nämnt mina negativa erfarenheter, prata med en särskilt amningsutbildad barnmorska under en timmes tid. Mötet tillförde ytterligare några användbara tips och ytterligare en dos självförtroende.
Trots det kände jag fortfarande att jag inte riktigt begrep hur jag skulle göra vissa grejer på bästa sätt rent praktiskt – hur jag skulle hålla i barnet för att få till ett tillräckligt bra tag, till exempel.
Så kom vårt andra barn. Han fick tillbringa sin första timme i livet ovanpå mig och tilläts att själva söka efter bröstet och använda alla sina instinkter för att börja amma för egen maskin, mer eller mindre.
Det här är något som de flesta fullgångna och friska nyfödda gör, eller försöker göra, om de får chansen. Vi hade fått tips om det hela på amningskursen och du kan läsa mer om det här.
Just detta är inte avgörande för en god amningsstart, men kan underlätta den fortsatta amningen. Det var riktigt coolt att se hur mycket som vår nyfödda son klarade – hur han sakta men säkert, som en målsökande robot i snigelfart, kravlade mot bröstet, gapade stort och sög tag. Allt tog knappt en timme.
Morgonen efter sonens födsel gick barnmorskorna på BB ronden för att kolla bland annat amningen. Vår tilldelade barnmorska, som jag hade dragit vår jobbiga amningshistoria för i korta drag, ”hjälpte till” genom att helt sonika öppna vår sons mun med fingret och trycka honom mot mitt bröst varpå lillen började suga.
”Se där, det här kommer att gå jättefint”, sa barnmorskan.
Jag förstod inte ens vad hon hade gjort, eller hur detta skulle kunna vara till hjälp för oss framöver.
När jag en stund senare, efter avslutad amning, påpekade att min bröstvårta nu var sned vid toppen och att det bekymrade mig, avbröt samma barnmorska mig.
”Nu ska vi inte hitta på saker”, sa hon.
Jag blängde på henne, fylld av ilska och förödmjukelse och med ögonen på väg att fyllas av tårar. Jag morrade lågt att jag inte hittade på något.
”Äsch, det är bara så som jag uttrycker mig, det här kommer att gå jättebra, du ska inte oroa dig”, slätade hon glatt över.
Hon tyckte nog att hon var uppmuntrande. Det var hon inte.
”Nu åker vi hem”, sa jag till min sambo. Och det gjorde vi.
Under de första dagarna handmjölkade jag ut några extra mjölkdroppar efter amningarna, efter tips på amningskursen. Jag fick ut kanske någon tesked per gång.
Att göra så under de första dagarna är i regel inte nödvändigt men kan skynda på mjölkproduktionen lite, om man känner behov av det och barnet inte vill amma lika ofta som man själv kanske skulle önska. Mjölken kan man ge barnet på sked eller kopp. Eller slänga. Det är den intensiva stimulansen av brösten som är poängen i det här fallet. För ju mer mjölk som flödar ut ur brösten, desto mer och snabbare fylls de på. Efterfrågan ger tillgång.
Dag tre tyckte jag att amningen trots allt gjorde ont. Inte superont, men tillräckligt för att väcka alla farhågor till liv om min förmåga att amma.
Ledaren för den amningskurs som jag hade gått tog sig då tid att komma hem till oss och iaktta hur vi gjorde när vi ammade. Jag fick några bra tips, men framför allt fick jag pepp och en ny skjuts självförtroende. Det var exakt vad jag behövde i det läget.
I samma veva var det dags för återbesök på BB. Jag ringde BB och sa att skulle jag samtala med någon alls angående amning, så ville jag träffa en specialist från sjukhusets egen amningsmottagning. Fick jag inte prata med någon som faktiskt var kunnig på amning – ja, då tänkte jag faktiska undanbe mig alla amningsråd överhuvudtaget från sjukhusets sida. Hellre inga råd alls än dåliga eller halvdåliga råd. Så kände jag och ungefär det sa jag (om än inte lika kaxigt uttryckt som jag skriver det här).
Den person som jag talade med i telefon verkade förstå precis vad jag menade. Det var så skönt att äntligen bli förstådd av sjukvården, att någon där tog min frustration på allvar.
”Personal som jobbar på amningsmottagningen håller i vissa av återbesöken”, sa personen på sjukhuset i luren.
”Man får ha lite tur, kanske, för att råka träffa just någon av dem. Men jag ser till att ni får träffa en person som är jättebra på amning”, sa hon.
Än idag är jag så glad för detta bemötande, men samtidigt bedrövad om det är så att man ska behöva fajtas och ställa krav på det sätt jag gjorde för att få kompetent hjälp på den här punkten. Tänk om jag hade fått denna hjälp med första barnet! För riktigt bra hjälp, det fick vi när vi besökte sjukhuset någon dag senare.
Vi mötte då en mycket trevlig, inkännande och bestämd specialist på amning, från sjukhusets amningsmottagning. Hon satte mig på en stol, placerade en kudde i mitt knä och visade mig ett bra famntag vid amning.
Det ser ut som på bilden ovan: Ena handen bakom barnets rygg, för att kunna föra honom mot mig och få en bra vinkel mellan huvud och bröst där hans näsa är fri och huvudet något bakåtlutat. Andra handen om barnets rumpa.
Där, i famnen, när min bröstvårta snuddade vid barnets överläpp, triggades hans reflex att gapa.
När lillen gapade rejält tryckte jag honom ännu lite mer mot mig och lät honom greppa bröstet stort med munnen – och så sög han sig fast. Det gjorde inte ont.
Det som hade varit så svårt tidigare kändes plötsligt mycket enklare. Det här var en position som, i alla fall för mig med mina bröst och min anatomi, kom att fungera jättebra. Se inlägget Bildserie: Bra position och stort tag om du vill ha konkreta tips, steg för steg. Det jag visar i bildserien är i mångt och mycket det som amningsexperten på sjukhuset lärde mig några dagar efter vårt andra barns födsel.
Precis som kunskapen om spädbarnets pyttelilla magsäck hade varit en teoretisk aha-grej för mig var detta med barnets läge vid bröstet min stora praktiska aha-upplevelse.
Med detta handgrepp ammade jag under lång tid. Ibland blev taget om bröstet ändå inte riktigt optimalt. Då kopplade jag loss lillen, som jag hade fått lära mig, justerade armar och händer och lät honom börja om. Bäst funkade det hela med en stadig amningskudde som jag hade hittat. Det är en variant som man spänner fast i midjan så att kudde och bebis inte kan glida iväg.
Allting under de första månaderna var verkligen inte lätt alla gånger. Särskilt inte efter två månader när lillen plötsligt började ”konstra” vid bröstet och jag till en början varken visste ut eller in.
Det blev också ytterligare tre besök på amningsmottagningen inom loppet av ett år, en gång för att få mer hjälp med amningsställningar, en gång när jag hade åkt på en febrig mjölkstockning och en gång när amningen gjorde ont för att en mjölkgång hade täppts igen. Jag ringde även hjälpmammor, Amningshjälpens ideellt arbetande rådgivare, vid ett par-tre tillfällen.
Jag ville amma från första början för att det verkade mysigt och fint. Och mysigt och fint har det verkligen varit denna gång, trots att det också periodvis varit struligt.
Allra bäst har amningen funkat efter de första tre-fyra månaderna. När jag till slut fick kläm på att amma liggande, till exempel, blev livet enklare och jag fick till min förvåning riktigt gott om sömn på nätterna.
Vårt andra barn helammades i sex månader. Han är nu, vid snart två års ålder, fortfarande förtjust i bröstet, särskilt när han är trött, vilket syns på denna nytagna bild. Han får lägga av när det är dags. Jag har inte bråttom.
Om amning på babybaby.se:
Om mina egna erfarenheter av amning:
Det hade jag velat veta om amning
Amningsförtvivlan och amningspress
Nytt barn, ny amning
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 1
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 2
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 3
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 4
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 5
Empati kan inte ersätta amningskunskap
Jag störde mig på ammande mammor
Varför jag ammar ett barn som inte är bebis
Video: Därför ammar jag min tvååring (2 min)
Två barn vid bröstet! Om att amma syskon i olika åldrar
Trebarnsmamman Lisen ammade på stranden: ”Ingen sa någonting”
Amma eller pumpa på jobbet – här är dina rättigheter
Pumptips till dig som ammar och jobbar
Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen
Lista: De fem mest förvirrande sakerna om amning (och hur man begriper sig på dem)
Video: Bebis hittar bröstet på egen hand efter födseln (19 min)
Video om amningsteknik (11 min)
Video on breastfeeding technique (11 min)
Video: Tillbakalutad amning, ”laid back” (11 min)
Bildserie: Bra position och stort tag
17 supertrick när bebisen amningsstrejkar
Video: Aktiv amning, 4 knep för mer mjölk i bebismagen (7 min)
Kvällsoro, maratonamning och magknip: 17 akut-tips!
22 skäl att läsa på om amning innan du får barn
Video: Den första bröstmjölken (10 min)
Video: Bröstkompressioner (2 min)
Video: Hamburgergreppet (3 min)
Video: Nyfödd sväljer bröstmjölk (2 min)
Amning och ont i ryggen – mina åtta bästa tips för skönare amning
Video: Toa-amning (amning the true story, 1)
Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Amma mer och tilläggsmata mindre – här hittar du pepp och supertips
Caroline: ”Så började vi helamma igen”
Därför ammar vi ute – och inte alltid med stil
Amningsbilder som ljuger
Stöd Amningshjälpen
Därför älskar jag amningsmottagningen
Tänk på detta, BB och BVC!
Glädje och ilska på amningskonferens
Amningskurs till alla som vill!
Varför stressen i förlossningsvården pajar amningen – och varför detta är viktigt
Nyblivna föräldern Maria om amning i förlossningskrisen: Jag grät av stress
Serie om tveksamma amningsråd:
Amma på samma bröst två gånger på raken – bra amningsråd?
Serie om vanliga ”jobbiga grejer” vid amning:
När bebisen vill amma precis jämt (jobbiga grejer vid amning, del 1)
Sprängfyllda och läckande bröst (jobbiga grejer vid amning, del 2)
När det gör ont att amma (jobbiga grejer vid amning, del 3)
När bebisen favoriserar ett bröst (jobbiga grejer vid amning, del 4)
När bebisen amningsstrejkar (jobbiga grejer vid amning, del 5)
Intervjuserie om att föda barn och amma ”förr”:
Ulva, om att amma 1949
Linnéa, om att amma 1947
Norah, om att amma 1973
Nancy, om att amma 1955
Inga, om att amma 1968
Mamma, om att amma 1973
Fiiiin mage! 🙂
Tack! 🙂
Min första amninggsupplevelse liknar din väldigt mycket, och inför andra barnet kändes amningen bara ångestladdat. Jag var inte revanschsugen som du, bara knäckt 😉 men helt magiskt så har amningen funkat så bra med andra barnet! Inget barn är det andra likt och det jag lärt mig är att barnet kan vara riktigt duktig på att amma. Med lite hjälp från oss såklart 🙂 Det är verkligen helt fantastiskt hur bra nästa amning kunde gå, trots en misslyckad första amning. Kanske beror det på att man med andra barnet är bättre på att välja bland råden och vågar stå på sig lite mer? Denna gången styr min magkänsla och inte BVC-sköterskan!
Tack för din kommentar! Så härligt att läsa att det funkade så mycket bättre med ditt andra barn!
Ja, barn är verkligen olika. Och är det något man lär sig efter att ha varit förälder ett litet tag, tycker jag, så är det att våga sovra bland alla råd, rata de råd som inte passar en och ta till sig de bra. Och lita på den egna erfarenheten. Precis som du skriver.