Nancy, om att amma 1955

Nancy Törnquist fick sitt första barn 1955. Amningen, berättar hon, var krånglig och smärtsam från början. Och när familjen fick tillåtelse att börja med modersmjölksersättning blev det som att kliva ur askan i elden. Ersättningen var kontaminerad och kom att göra åtskilliga barn akut sjuka, däribland Nancys tre månader gamla bebis.

Det var lite av en slump som jag nyligen sprang ihop med 82-åriga Nancy Törnquist. Hon bor i samma hus som min mormor här i Stockholm. Jag frågade Nancy Törnquist om jag fick intervjua henne till min blogg om hur det var att få barn, amma och flaskmata under tidigare decennier (de första två intervjuerna i ämnet finns här: Mamma, om att amma 1973 och Inga, om att amma 1968).

Javisst, svarade den mycket vänliga Nancy Törnquist. Här är hennes gripande och dramatiska berättelse om att få barn 1955, i Linköping.

Vad fick du och din man reda på i förväg om amning och matning av spädbarn?

”Det var inte mycket man fick reda på – inget alls, faktiskt. Vår läkare sa bara att jag skulle försöka amma. Det var inte bra att ge tillägg. Man skulle amma och väga barnet och se till att det fick nog med mat.”

Min mamma har berättat om hur det var på 1970-talet. Då skulle barnen vägas före och efter varenda amning. Höll man på med det här vägandet redan 1955, alltså?

”Ja. Så var det.”

Så när ni fick ert första barn, er dotter, vad hände?

”Min dotter Anita föddes efter 21 timmar, med hjälp av en snäll barnmorska som en gång hade hjälpt min mamma att föda. Papporna fick inte vara med, överhuvudtaget. Jag antar att personalen la min dotter vid mitt bröst, men jag kommer inte ihåg hur de instruerade mig om hur jag skulle amma”.

Var det några bestämda tidsintervaller?

”Man skulle amma fjärde timme. Inte mellan, när barnet skrek. De skulle skrika. ’Man mår inte dåligt av att skrika’, sa de.”

Fick man gosa med barnet när det inte var tid för amning?

”Inte på BB. Där fick man inte ha dem inne på rummet andra tider. Sköterskorna kom in med barnen när de skulle ammas. Sedan tog de ut dem och skötte dem i ett så kallat barnrum där de bodde.”

Hur tänker du kring det idag?

”Hemskt. Det är skönt att det inte är så idag. Dessutom skulle man ligga still i sängen en hel vecka på BB, för att man inte skulle få blodpropp. Det är ju tvärtom! Jag hade en bror här i Stockholm som var läkare och han sa att jag skulle upp. Så i hemlighet gick jag upp hela tiden. En del sköterskor var alldeles – ja, de var så arga, så.”

”Det resulterade i att de flesta mammorna inte kunde gå när de skulle hem. De hade ju hade legat alldeles stilla i en hel vecka och blivit stela och svaga.”

Hur gick det för dig att amma?

”Jag försökte amma, men hade inte tillräckligt med mjölk. Jag fick låna en sådan där elektrisk pump på BB. När vi kom hem sedan så gjorde jag inget annat än att väga, amma, pumpa, mata med den utpumpade mjölken och väga igen.”

”Och så fick man inte ge med flaska. Det som jag hade pumpat ut skulle vi ge barnet med sked. Och det skulle bara vara modersmjölk.”

Varför fick ni inte mata med flaska?

”Då skulle hon aldrig ta bröstet igen, enligt läkaren. Jag var 21 år och hade aldrig sett en bebis, jag visste inget. Det är klart man lydde.”

”Att mata med sked tog tid. Det rann ut genom mungipan medan man försökte. Och när man hade klarat av det, då var det nästan dags för nästa måltid. Så det var inte roligt. Pumpa och ge på sked, det var det enda jag gjorde, tyckte jag.”

”Jag hade sår också. Jag hade sådan där xylocainsalva som jag smorde med. Det var jättejobbigt att amma och hålla på. Det skulle ju vara så underbart, hade jag fått höra.”

Fick du ut tillräckligt med pumpen?

”Det var dåligt med det.”

Men gav man inget tillägg då?

”Man gav inget tillägg till att börja med. Men hon fick det senare, efter ett par månader, skulle jag tro. Hon fick ju inte nog med mat, så då var det ju tvunget. Vi började ge en ny modersmjölksersättning från Semper som skulle vara bra och som det gjordes mycket reklam för. Den behövde inte kokas, stod det i reklamen.”

”Efter en kort tid började vår dotter att må dåligt och kräkas, men ingen förstod varför.”

”En dag står jag i köket och har radion på. Då hör jag att de varnar: ’Sempervälling mellan det och det datumet är smittat av dysenteri’. Jag går till skafferiet och där fanns det! Vi hade gett vår dotter av den vällingen. Det var därför som hon hade blivit så fruktansvärt sjuk. Vi åkte till sjukhus och där fick hon vara i cirka fyra veckor. Det var hemskt.”

”Man fick ju inte besöka sitt barn på den tiden – en halvtimme per vecka, bara. När jag var där en gång låg min dotter ensam i en säng och sprutkräktes. Det var ju ingen människa där, så hon hade ju kunnat kvävas. Det var det hemskaste.”

”När min man kom hem efter jobbet varje kväll tog vi vår lilla bil och åkte timme ut och timme in och bara grät. När jag tog hem henne från sjukhuset var det faktiskt en lyckligare dag än den dag då vi tog hem henne från BB.”

Vilket trauma!

”Det var något hemskt och det satte sina spår. När min dotter var tio år fick hon separationsångest när jag skulle iväg. Hon blev ju lämnad utan mamma i späd ålder och även när de är så små inverkar det tydligen. Hon blev psykolog själv sedan (skratt).”

Det här måste ha varit en stor skandal 1955?

”Det var en jätteskandal. Sedan dess har jag inte kunnat se ordet Semper.”

Ett år efter dottern Anitas födsel föddes Stefan. Då var det ännu hårdare bud kring amningen, men på ett annat sätt, berättar Nancy Törnquist.

”Då påstod de på BB att det inte alls rann till någon mjölk – att jag inte hade en endaste droppe bröstmjölk.”

”De ville inte ens komma in med barnet var fjärde timme då. Sköterskorna ville passa på att byta på min baby medan de andra mammorna ammade sina barn. Jag skulle alltså inte få ha mitt barn hos mig i en hel vecka”, säger Nancy Törnquist.

”Då tog det eld i mig. Det var översköterskan som var drottning på BB på den tiden. Jag kallade på henne och sa att ’jag ska i alla fall få in Stefan, så att han får ligga hos mig under den tiden som han skulle ha blivit ammad’.”

”Det fick jag sedan. Men så hade de inte tänkt från början.”

Försökte du amma ändå, även om de påstod att du inte hade en droppe mjölk?

”Nej, det gjorde jag inte.”

Och det blev inget Semper till Stefan?

”Nej. Det kom ut en ny produkt som skulle motsvara modersmjölken. Det var väldigt dyrt, kommer jag ihåg. Men det blev han uppfödd med. Och han har klarat sig bra i livet (skratt).”

”Han fick flaska från början. Jag höll honom i famnen varje gång, så att han hade närheten av mig. Det var ju mycket lättare, egentligen. Nu kunde min man och jag hjälpas åt på nätterna också.”

Det var ju bra att du stod på dig, där på BB – att du inte tänkte låta dem ta ditt barn helt.

”Ja, jag vet vad jag vill och vad som är rätt.”

Men hur kunde de få för sig att säga att du inte hade en droppe mjölk? Det verkar ju helknasigt.

”Nuförtiden är det ju bevisat att nästan alla ska kunna amma, åtminstone lite grann. Men vid den tiden hade man väl inte den kunskapen.”

Vad var attityden i samhället? Idag tycker en del att det är för mycket press kring amning och att vården och myndigheterna propsar så starkt på att amning är bra.

”Ja, det gjorde de då också. Man skulle amma. Man kände sig också väldigt oduglig då man inte hade mjölk. Det är klart.”

Men kände du att någon såg snett på dig för att du inte ammade?

”Nej, nej. Det gjorde jag inte. De tyckte väl synd om mig istället, för det var ju så jobbigt för mig.”

Har du tänkt på det här i efterhand?

”Ja, det är klart. Fortfarande är jag upprörd över att jag inte fick ha min Stefan hos mig i början de stunder då man skulle få ha sin bebis inne på rummet. Det är ju helt vansinnigt.”

Fast där röt du ju ifrån?

”Ja, det gjorde jag.”

Men du är fortfarande arg, menar du?

”Ja. Jag tycker det var så grymt.”

Not. Jag har varit på Kungliga biblioteket i Stockholm för att ta en titt på vad som skrevs 1955 om den kontaminerade vällingen/modersmjölksersättningen. Jag hittade en mängd tidningsklipp om de händelser som Nancy Törnquist berättar om, från våren och sommaren 1955. Fler än Nancy Törnquists barn blev sjuka och försäljningen av Sempers produkt var stoppad under en period till dess att den återigen ansågs vara säker, enligt dagstidningsartiklarna. Mer om denna historia kommer i ett separat inlägg här på bloggen framöver.

Andra blogginlägg om amning:

Video om amningsteknik (11 min)

Bildserie: Bra position och stort tag

Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Caroline: ”Så började vi helamma igen”

Jag störde mig på ammande mammor
Tänk på detta, BB och BVC!
Glädje och ilska på amningskonferens
Amningskurs till alla som vill!

Intervjuserie om att föda barn och amma ”förr”:

Linnéa, om att amma 1947
Norah, om att amma 1973
Nancy, om att amma 1955
Inga, om att amma 1968
Mamma, om att amma 1973

Serie om vanliga ”jobbiga grejer” vid amning:
När bebisen vill amma precis jämt (jobbiga grejer vid amning, del 1)
Sprängfyllda och läckande bröst (jobbiga grejer vid amning, del 2)
När det gör ont att amma (jobbiga grejer vid amning, del 3)
När bebisen favoriserar ett bröst (jobbiga grejer vid amning, del 4)
När bebisen amningsstrejkar (jobbiga grejer vid amning, del 5)

Om mina egna erfarenheter av amning:

Det hade jag velat veta om amning
Amningsförtvivlan och amningspress
Nytt barn, ny amning

Blogginlägg om att bära barn i bärsjal och bärsele:

Video: Knyta trikåsjal (6 min)