DAG 1-3. Amningsdagbok del ett. Här är första delen i en ”amningsdagbok” som jag skrev i fjol. Den handlar om tiden efter vårt tredje barns födsel. Här är del två, tre, fyra och fem.

Dagboken handlar framför allt om hur amningen funkade och vilka gupp på vägen som vi stötte på. Den handlar också till viss del om att känna sig skör i psyket efter att just ha fått barn.

När dagboken börjar ammar jag fortfarande vårt andra barn, en ettåring på väg att fylla två. Han ammade sig igenom hela graviditeten trots att det snart inte fanns många droppar mjölk kvar.

Mjölkproduktionen går ned ganska rejält för många under en graviditet och så var det även för mig. Jag märkte en markant minskning redan runt vecka åtta.

Men det avskräckte alltså inte vår ettåring. Och jag lät honom fortsätta amma. Snart började jag tilltalas av tanken på att amma två barn. Det verkade jobbigt men mysigt. Jag hade läst historier från andra om minskad svartsjuka syskon emellan om båda ammar, bland annat. Jag bombarderade min sambo med länkar till artiklar om tandemamning, som det ibland kallas, och han tyckte: Vill du göra detta, kör hårt. Blir det för jobbigt – ja då får vi väl ompröva och omvärdera saken när den dagen kommer.

Här har jag senare skrivit mer om att amma som gravid och om att amma två barn i olika åldrar samtidigt.

Till er som kanske aldrig tänkt tanken att amma två barn i olika åldrar och kanske aldrig kommer att vilja göra det vill jag gärna säga: Låt er inte avskräckas i läsningen redan här. Många av de funderingar och bekymmer jag beskriver från amningsresans gång är vanliga även om man bara ammar ett barn.

Så tycker ni att det är intressant att läsa om hur det kan vara att börja med amningen ett spädbarn, fortsätt att läsa.

Och det här med att känna sig skör och orolig i sinnet efter att ha fått barn, det är rätt allmängiltigt det också. Det kan man göra alldeles oavsett om man ammar två, ett eller noll barn. Och oavsett om man har burit och fött barnet eller inte.

Jag delar inte min ”amningsdagbok” för att jag tror att jag är speciell eller märkvärdig. Tvärtom. Jag tror att jag är rätt så vanlig. Min förhoppning är att kunna bidra med lite igenkänning – och hjälpa till att sprida några tips och fakta kring amning på vägen.

Denna första del i min dagbok handlar om dag ett till tre. Här kommer den, nu kör vi!

Dag 1

Lillebror föddes klockan fyra på morgonen på Södra BB (numera nedlagt BB i Stockholm). Det tog bara en och en halv timme.

Vilken underbar födelseupplevelse. Jag ger den 11 poäng av 10 möjliga. Vår rutinerade barnmorska var med oss hela tiden. Det här var en helt vanlig natt på jobbet för henne. Men det var något särskilt för oss.

Jag kände ingen stress överhuvudtaget.  Det kändes som om vi var ensamma i hela världen i vårt rum med den stora sängen – vårt eget universum under några timmar. Dämpad belysning, klassisk musik när vi kom, nedtonad ”vårdlook” överallt, en barnmorska som inte bar vit rock utan till synes vanliga kläder.

Jag var så avslappnad att jag helt utan rädsla kunde reflektera över hur det kändes inuti mig när lillen bit för mig tog sig ut.

Jag har haft två bra förlossningar förut på ”vanliga” förlossningen på Södersjukhuset. Men det här var ändå bättre. Det kändes knappt som om vi var på ett sjukhus. Bara det var en otroligt skön grej för mig. Att veta att avancerad medicinsk hjälp inte finns speciellt långt borta om behov uppstår, men samtidigt vara i en väldigt lugn miljö.

Efter födseln får jag upp lillen på bröstet direkt. Hans lilla kropp är stark. Han tar spjärn med fötterna mot min mjuka mage. Han sprattlar på mig en stund. Sedan lugnar han sig och vilar medan han ser sig omkring med stora ögon.

Vi vill låta honom kravla på bröstet och ta bröstet själv, så som amningsexperterna rekommenderar för att få bästa möjliga start på amningen. Detta gick jättebra med storebror för två år sedan. Storebror greppade bröstet jättefint på egen hand efter någon halvtimmes sökande och kravlande.

Jag upplever att det är svårare med den här lille. Han gnyr och verkar frustrerad. När han gnyr försöker jag justera hans position på mig. Då gnyr han ännu mer. Jag rättar till och grejar om och om igen. Ibland verkar lillen bli riktigt ilsk på mig. Jag blir stressad.

Min sambo filmar. Han har stränga order från mig om det. Jag vill nämligen få hjälp att minnas allting denna gång.

Jag ger upp och lägger lillen till bröstet till slut. Det känns som om jag inte vill plåga honom mer. Vid bröstet suger han nöjt.

Tillägg i efterhand: Det roliga är att när jag efteråt har tittat på vår video från den första timmen vid bröstet så har jag kunnat konstatera att saker inte alls hände som jag nyss beskrev dem. Den enda gången vår bebis blev riktigt frustrerad under sitt sökande efter bröstet på min mage – ja, det var när jag drog i honom och höll på, som jag beskrev nyss.

När jag lät bebisen vara, alltså när han fick lov att böka och nafsa och gny och göra sin ”grej”, då var han lugn. Det syns jättetydligt på videon. Det var uppenbarligen jag själv som orsakade de flesta protesterna med mina försök att lägga bebisen tillrätta.

”Bort med tassarna”, ville vår bebis nog säga. Fast det förstod vi inte.

Dessutom tog han faktiskt bröstet själv! Det var inte alls så att jag till slut ”gav upp” och handgripligen drog bebisen till bröstet. Barnet, ser jag på videon, ligger och söker och kravlar. Till slut öppnar han munnen på vid gavel, riktar in sig mot bröstet och tar bröstet med ett stort och fint grepp. Sen ammar han en lång stund.

Konstigt vad man kan komma ihåg tokigt! Minnet från tiden runt en förlossning är inte alltid att lita på, det kan jag gott konstatera.

Om du vill se valda delar av vårt videomaterial samt veta mer i största allmänhet om det här sättet att inleda en amning på, titta här: Bebis hittar bröstet på egen hand efter födseln (19 min).

Tillbaka till första timmarna med bebis: När bebisen har fått amma färdigt från båda brösten lägger vi honom på min sambos mage. Där ligger de under de tidiga morgontimmarna medan jag själv, hög på adrenalin, försöker sova. Det går inte.

Dagen gryr utanför Södersjukhuset. Vi vill hem så snart det går.

Jag ammar ytterligare ett par gånger på förmiddagen. Vi lämnar sjukhuset när lillen är 10 timmar gammal. Vi längtar efter att komma hem till våra äldre barn. De är snart fyra och snart två.

Vi plockar ihop våra saker. Min sambo knyter in nya bebisen i en bärsjal. Sambon är stolt som en tupp när han går genom sjukhusdörrarna med sitt värdefulla knyte på bröstet.

Vi tar bussen till vår lägenhet. Det är bara tio minuters bussfärd.

Jag är i god form och har inga problem med att gå. Men det är skönt att min sambo bär bebisen. För lite osäkert och ömt känns det allt i snippa med omgivande regioner.

Lillen sover mest hela det följande dygnet, även på natten. Jag blir orolig att han får i sig för lite. Jag handmjölkar därför ut fem milliliter råmjölk som vi ger lillen med en tesked. Han kräks upp det mesta inom en timme. Jag ammar lite på natten men han är rätt så ovillig. När han vaknar och gnyr på natten är det för att han har bajsat. Vi undrar lite oroligt när han ska vilja börja amma.

Dag 2

Det är förmiddag och nu vill lillen amma konstant! Jippie, vad skönt.

Det är kallt och isigt ute och mysigt inne. Jag tittar på snöröjarna på andra sidan gatan. Mamma är hos oss nästan hela tiden. Hon är en otrolig hjälp i denna nya vardag där vi inte har funnit oss tillrätta än.

Lillen vill inte sova. Han vill bara amma, annars blir han ledsen. Han vägde fyra kilo vid födseln. Just för att han är lite extra knubbig kommer han att behöva amma extra mycket de närmaste dagarna, sa barnmorskan på BB innan vi åkte hem.

Lillen gapar fint efter bröstet. Jag vill sova! Men det vill inte vår bebis. Han vill inte ens sova i sjalen. Inte ens gamla Bettan bärsjalen duger just nu. Bara att gilla läget. Snark.

Dag 3

Lillen är lite sömnigare idag igen. Han är inte lika på hugget med att amma som igår. Ibland är han stundtals svår att hålla vaken för att amma, dessutom, trots att jag kittlar under de små fötterna och grejar för att han inte ska somna med en gång.

Idag ska vi på återbesök på BB. Vi ska dit för att enligt sjukhusrutinerna väga, lämna PKU-prov och kolla hur amningen går.

Jag tycker att det är lite väl tidigt att göra detta nu. Det har bara gått 2,5 dygn sedan födseln. Sist vi fick barn var återbesöket på BB dag fyra eller fem, om jag inte minns fel. Brösten har inte ens hunnit bli hårda och stora än. Ingen mjölkstas i sikte ännu, alltså.

Men vi gör snällt som vi blivit tillsagda. De sa efter förlossningen att vi skulle komma tillbaka denna dag, alltså gör vi det.

Vi packar in lillen i bärsjalen på pappas bröst och tar bussen tillbaka till sjukhuset. Folk trängs på bussen. De verkar inte se att min sambo har ett barn på bröstet. Jag är ännu mör i underlivet. Det känns inte helt bekvämt att vara ute och ränna.

På BB får vi träffa en barnmorska som absolut inte är otrevlig men som heller inte pratar särskilt mycket med oss.

Barnmorskan placerar lillen på ett skötbord. Hon sticker honom om och om igen i handen. Detta är blodprovet för PKU-registret, som vi gått med på att bidra med vår bebis blod till.

Barnmorskan sticker och sticker men hittar ingen åder. Vår lille gillar det inte. Barnmorskan ger lillen en glykoslösning i munnen. Det gör mindre ont så, säger hon. Det söta ska lindra smärtan.

Det är jobbigt att se hur vår lilla bebis försöker värja sig mot behandlingen på skötbordet. Jag förslår att jag ska amma lillen istället under sticken. Eller att jag klämmer ut lite bröstmjölk som barnmorskan kan ge bebisen medan hon sticker.

Men inget av det får jag göra. Det slutar med att lillen är stucken lite överallt i händerna. Och inget blodprov har kunnat tas.

En äldre barnmorska hämtas. Jag hör henne säga att det är för tidigt. Att det kan vara svårt att sticka en nyfödd så snart efter födseln.

Vi får frågan varför vi har kommit tillbaka redan, bara 2,5 dygn efter födseln.

”Varför? Vi har gjort så som vi blivit tillsagda”, svarar jag.

Den yngre barnmorskan är ensam med oss igen. Det ska vägas nu.

Jag försöker prata lite med med barnmorskan, men får inte mycket gensvar. Jag säger, medan jag sitter och ammar:

”Han var stor när han föddes. Jag misstänker att han kan ha gått ned en del vid det här laget. Det blir väl ofta en större viktdipp i absoluta tal när de föds stora, eller hur?”

Jag vet ju att nyfödda oftast går ned i vikt under de första dagarna. Det är för att de kissar och bajsar ut allt fostervatten och annat guck som de har svalt i livmodern.

Jag vet att de första dagarnas bröstmjölk, råmjölken, inte kommer i några jättemängder – se min video om den första bröstmjölken här.

Jag vet att nyfödda ofta dippar i vikt, helt naturligt, innan den mogna mjölken ”rinner till” runt dag tre till fyra. Jag vet att det inom vården anses vara inom normalspannet att barnet under de första dagarna går ner upp till 10 procent av sin födelsevikt.

Jag vet allt detta. Samtidigt hör jag mig själv noja inför barnmorskan:

”Min mogna mjölk har inte runnit till än. Jag har inte ens fått mjölkstas ännu. Då är det kanske logiskt om han har gått ner lite i vikt när du väger honom nu. Eller hur? Men jag behöver väl inte vara orolig, va? Den mogna mjölken bör rinna till när som helst nu.”

Jag pratar för att lugna mig själv men framför för att jag hoppas på att bli lugnad. Och för att kraftsamla inför ”domen” som BB-vågen strax ska fälla.

Jag är lite skakis, med andra ord. Amningen av vårt första barn gick inte så bra och det spökar ännu i huvudet, märker jag. Det trots att det här är tredje barnet och det trots att amningen med barn nummer två gick bra.

Det är två barnmorskor i rummet igen. Ingen verkar höra mina böner om att bli lugnad, ingen nappar på mina krokar.

Domen: Lillen har enligt vågen gått ned åtta procent i vikt sedan födseln för två och ett halvt dygn sedan.

Jag har höga förväntningar på Södra BB, jag har hört så mycket gott om dem. Så jag väntar mig frågor om jag vill ha tips om hur jag kan effektivisera och förbättra amningen. Men personalen frågar ingenting. De verkar nöja sig med det faktum att jag har ammat förr.

De förstår i och för sig att jag inte är en total nybörjare på amning och bebisar. Men att även en icke-nybörjare kan vara nervös och rädd verkar de inte förstå.

De fattar kanske inte att en amning som gick åt skogen kan skapa en oro som sitter i djupt och länge. Jag har nog inte förstått det till fullo själv förrän nu. Men idag väcks minnen till liv. Minnen av trassel, smärta och tårar. Läs om amningen av vårt första barn här.

Den första barnmorskan lyssnar när jag ammar. Hon hör att lillen sväljer. Hon uppmanar mig att ”amma på”.

Skönt, tänker jag. De är alltså inte oroliga för vårt barn. Då kan jag pusta ut under helgen som stundar. Det är precis i slutet av veckan.

När vi packar ihop och ska gå frågar den tystlåtna barnmorskan om vi har bokat vårt första BVC-besök än. Det har vi inte gjort ännu.

”Gör det, det första ni gör måndag morgon”, säger barnmorskan.

”Gör det så att ni håller koll på vikten nu”, tillägger hon medan hon samlar ihop sina grejer.

Hon säger det utan tillstymmelse till leende. Hon ser knappt på oss.

Vi lämnar BB med en lapp i handen med en ny återbesökstid för PKU-prov. Det ska ske två dagar senare, enligt lappen.

Jag vill egentligen säga:

”Jag vill inte komma en gång till.”

Men jag orkar inte opponera mig.

Vi går ut ur rummet, in i hissen, ut genom sjukhusdörrarna. När vi är på bussen känns det plötsligt om någon har öppnat en fallucka under mig. Jag svajar och är nära gråten. Dagen började på gott humör. Nu är jag bara ledsen.

Det var den sista kommentaren från barnmorskan som gjorde det, i kombination med ett rätt trevande bemötande och det allmänt skakiga sinnelag jag uppenbarligen befinner mig i just nu.

Var de oroliga för vår bebis, eller vad? Varför sa de på det där allvarliga viset att vi skulle se till att komma till BVC bums måndag morgon för att ”hålla koll på vikten”?

Har jag matat vår lilla bebis för lite?

Om de nu var oroliga, varför sa de inget till mig om vad jag kan göra för att vikten ska vända så snabbt som möjligt?

Är vår bebis trött för att han får för lite bröstmjölk?

Jag hade nämnt för barnmorskan att kisset denna dag, dag två, inte hade kommit i några större mängder. Det är är inte ovanligt dag två, det vet jag.

Men är detta ändå något att oroas för? Ska jag amma mer, kanske propsa på att amma bebisen varje timme?

Frågorna snurrar. Jag gråter.

Jag känner att vi har lämnats med massor med frågor och med oro.

Jag hade velat att de hade intresserat sig mer på BB. De hade gott kunnat fråga saker som:

Får vi tipsa om några bra grejer så här i början, för att snabbt komma på banan med amningen? Hur har det varit för dig att amma dina andra barn? Hur tänker ni kring amningen? Är det något ni funderar över? Känner ni att ni behöver hjälp just nu? Hur kan vi i så fall hjälpa er?

Men inga sådana frågor har ställts överhuvudtaget idag. Med mig hem har jag ett förnyat tvivel på mig själv: Klarar sig mitt barn på min mjölk? Gör jag något fel?

Min mamma, som varit barnvakt hemma, lyssnar på mig när vi klivit innanför dörren. Jag gråter och förbannar vården och vågen och passar på att kasta en redig känga åt hela vårdapparaten och dess nonchalanta attityd mot kvinnor och barn genom decennierna.

Jag är fullt medveten om att hormonerna svallar. Riktigt så här dramatisk är jag inte vanligtvis.

Eller som min mamma konstaterar efter mitt gråtanfall Lille Skutt style:

När man precis har fått barn gäller inte de vanliga reglerna. Man är skör som ett ägg utan skal, med bara den tunna hinnan kvar som skydd. Det är hur lätt som helst att göra hål på den hinnan. Frågan är om personal inom vården riktigt, riktigt förstår hur bräckliga nyblivna föräldrar kan vara. Förstår de hur de ska anpassa sitt sätt och sitt tal när de möter nyblivna föräldrar som befinner sig i det här undantagstillståndet?

Jag vet att det är fritt fram att klaga inför mamma. Jag vet hur eländigt det var för henne och andra på 70-talet, när jag föddes. De stackars nyblivna föräldrarna tvingades då väga sina barn före och efter varenda amning. Och det är bara en av alla kassa rutiner de skulle följa.

Storasyster och storebror har välkomnat bebisen. Snart fyraåriga storasyster med öppna armar, snart tvååriga lillebror med aningens mer reservation.

Storebror har inte ammat jättemycket de senaste månaderna. Lite på kvällen vid insomning, på morgonen vid uppvaknande och oftast lite i soffan efter att vi kommit hem från förskolan. Han vaknar sällan på nätterna numera.

Nu när han ser den där nya lilla filuren hänga vid mammas bröst vill han gärna vara med han också. Och det får han.

Efter lite trixande lyckas jag ordna jag så att båda kan amma samtidigt om de vill. Det funkar bara i sittande ställning, inte i liggande. Ibland ammar de samtidigt, ibland var och en för sig.

Jag har inget emot att storebror ammar. De ser så fina ut båda två vid bröstet. Där verkar det inte existera någon misstänksamhet, bara fridfull samvaro. Ingen svartsjuka i sikte hittills hos storebror.

Och jag vet ju att jag kan amma så här utan att riskera något med amningen. Råmjölken, som har jag i brösten nu, produceras enligt principen tillgång och efterfrågan, precis som den ”vanliga” mjölken. Jag behöver inte vara rädd för att storebror snor mjölk från lillebror.

Dessutom får lillebror alltid det bröst som jag förmodar är mest fullt för tillfället alltmedan storebror, vid samtidig amning, hjälper till att jobba upp produktionen på det andra bröstet.

Jag har ett bröst, vänster bröst, som alltid varit lite trögstartat och som barnen hittills ofta har ratat till förmån för det andra bröstet. Jag tänker att det är en fördel att storebror tillåts vara med och amma eftersom mer frekvent tuttande kan bidra till att få igång seg-bröstet ordentligt från början denna gång. Ammas det mycket där lär det ju också inom kort bli mycket mjölk där.

Storebror har inget emot seg-bröstet nu. Han är bara glad över att få vara med i gänget, liksom.

Efter att vi kommit hem från återbesöket på BB ammar jag mycket hela eftermiddagen. Jag ammar också så mycket jag kan och orkar under kvällen. Jag väcker lillen upprepade gånger under natten för att amma.

Jag vill för allt i världen försäkra mig om att lillen får i sig tillräckligt efter skrämselhickan jag fick på BB-återbesöket. Kanske inte så dumt, i och för sig, att ha fått en spark i baken att amma mer. Mycket amning de allra första dagarna ger bästa möjliga förutsättningar för en fortsatt fungerande amning. Det vet jag ju. Och nyfödda bebisar kan ibland bli för coola för sitt eget bästa. Det vet jag också.

Men jag är såååå trött. Jag vill bara sova.

Det var första delen av dagboken. Vill du läsa mer? Här är del två och del tre!

Läs- och videotips om amning de första dagarna:

Video från babybaby.se: Den första bröstmjölken (10 min)
Sagogrynets blogg: Amning de första dagarna
Tidningen Nära Barn: Amning den första tiden
Babybaby.se: Det hade jag velat veta om amning
Babybaby.se: Mjölkstas!
Babybaby.se: Tänk på detta, BB och BVC!

Ska du eller har du precis börjat att amma och vill ha bästa möjliga information om den första tidens amning rekommenderar jag också varmt boken Amning i vardagen av amningsexperten Marit Olanders.

Om amning på babybaby.se:

Amma eller pumpa på jobbet – här är dina rättigheter
Pumptips till dig som ammar och jobbar

Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen

Lista: De fem mest förvirrande sakerna om amning (och hur man begriper sig på dem)

Video: Bebis hittar bröstet på egen hand efter födseln (19 min)

Video om amningsteknik (11 min)

Video on breastfeeding technique (11 min)

Video: Tillbakalutad amning, ”laid back” (11 min)

Bildserie: Bra position och stort tag

17 supertrick när bebisen amningsstrejkar

Video: Aktiv amning, 4 knep för mer mjölk i bebismagen (7 min)

Kvällsoro, maratonamning och magknip: 17 akut-tips!

 22 skäl att läsa på om amning innan du får barn

Video: Amma liggande (9 min)

Video: Den första bröstmjölken (10 min)

Mjölkstas!

Video: Handmjölkning (5 min)

Video: Bröstkompressioner (2 min)

Video: Hamburgergreppet (3 min)

Video: Nyfödd sväljer bröstmjölk (2 min)

Amning och ont i ryggen – mina åtta bästa tips för skönare amning

Video: Toa-amning (amning the true story, 1)

Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Amma mer och tilläggsmata mindre – här hittar du pepp och supertips

Caroline: ”Så började vi helamma igen”
Därför ammar vi ute – och inte alltid med stil
Amningsbilder som ljuger
Stöd Amningshjälpen

Därför älskar jag amningsmottagningen
Tänk på detta, BB och BVC!
Glädje och ilska på amningskonferens
Amningskurs till alla som vill!

Varför stressen i förlossningsvården pajar amningen – och varför detta är viktigt
Nyblivna föräldern Maria om amning i förlossningskrisen: Jag grät av stress

Serie om tveksamma amningsråd:

Amma på samma bröst två gånger på raken – bra amningsråd?

Serie om vanliga ”jobbiga grejer” vid amning:
När bebisen vill amma precis jämt (jobbiga grejer vid amning, del 1)
Sprängfyllda och läckande bröst (jobbiga grejer vid amning, del 2)
När det gör ont att amma (jobbiga grejer vid amning, del 3)
När bebisen favoriserar ett bröst (jobbiga grejer vid amning, del 4)
När bebisen amningsstrejkar (jobbiga grejer vid amning, del 5)

Intervjuserie om att föda barn och amma ”förr”:

Ulva, om att amma 1949
Linnéa, om att amma 1947
Norah, om att amma 1973
Nancy, om att amma 1955
Inga, om att amma 1968
Mamma, om att amma 1973

Om mina egna erfarenheter av amning:

Det hade jag velat veta om amning
Amningsförtvivlan och amningspress
Nytt barn, ny amning

Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 1
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 2
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 3
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 4
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 5

Empati kan inte ersätta amningskunskap
Jag störde mig på ammande mammor
Varför jag ammar ett barn som inte är bebis
Video: Därför ammar jag min tvååring (2 min)
Två barn vid bröstet! Om att amma syskon i olika åldrar
Trebarnsmamman Lisen ammade på stranden: ”Ingen sa någonting”