DAG 7-14. Amningsdagbok del tre består av kärlek, amning och bebisgos. Och ångest. De här dagboksanteckningar handlar om tiden efter vårt tredje barns födelse.

Här finns del ett och del två i dagboken. Här är del fyra och fem.

En tanke med dagboken är att normalisera det faktum att bebistillvaron inte alltid flyter fram i ett gudomligt skimmer med glada My Little Ponys skuttande på regnbågar. För mig var de två första månaderna jobbigast. Den är den tiden jag skriver om i min ”amningsdagbok”.

Ytterligare en tanke med dagboken är att baka in massor med bra amningstips som BB och BVC kan missa att informera om eller inte hinner berätta.

Här är amningsdagbok del tre, dag sju efter vår bebis födelse. Nu kör vi!

DAG 7

Vi fick inte sova inatt. Lillpysen ville vara vid bröstet hela tiden. Han har ju nyss kommit ur magen, så han vill väl fortsätta att vara nära. Och så tuttar han för kung och fosterland för att dra igång bröstmjölken till den nivå som han behöver. Jag vet allt det där, men likväl är jag trött. Så trött.

Vi har tre barn nu. Det äldsta barnet ska strax fylla fyra år. Mellanbarnet ska snart fylla två.

Jag helammar vår lilla bebis. Mellanbarnet ammar också. Han har ammat sig igenom graviditeten och visar inga tecken på att vilja sluta. Ibland ammar brorsorna samtidigt men oftast turas de om.

Lillen var inte nöjd någon längre stund med att amma liggande ned inatt. Jag fick snällt sitta upp och amma. Jag satt lutad mot väggen och med en amningskudde i knät och slumrade så i ett par timmar, med lillen på kudden.

Storebror vaknade vid ett par tillfällen och var ledsen. Bara mamma dög då. Min sambo gick upp och vankade av och an med bebisen för att hindra honom från att skrika medan storebror somnade om i min famn. Bebisen fick suga på pappas finger under tiden. Vi vill inte ge napp så här tidigt eftersom det kan störa amningen.

Sa jag att jag är slut idag? Puh. Min sambo är också hålögd.

Och bebisen har sovit mycket hela dagen. Jag har ammat honom så ofta som möjligt, om inte annat för att försöka tanka upp honom inför natten så vi kanske får lite sömn. Vi får se om det funkar.

Vår bebis äter bra men har en tendens att somna fort vid bröstet. För att han inte ska somna för fort gör jag bröstkompressioner när han fortfarande suger men mjölkflödet börjar lugna ned sig.

Bröstkompressioner är ett himla bra trick om man vill att bebisen ska få lite mer mjölk i magen, eller inte somna så fort vid bröstet.

För att vår bebis inte ska slumra till med en gång vid bröstet har jag ytterligare några tricks att ta till. Dessa plus bröstkompressionerna ingår i det som amningsrådgivare brukar kalla aktiv amning:

• Jag låter bebisen vara i bara blöjan med mycket hudkontakt med mig. Ibland tar jag av mig helt på överkroppen för att maxa hudkontakten. Detta stimulerar bebisen att amma mer aktivt, enligt all möjlig forskning och erfarenhet.
• Jag byter bröst när lillen dåsar till under amningen.
• Jag masserar fötter och händer på den lille, ganska rejält vid behov (men inte så att jag gör illa honom, såklart).

Video om aktiv amning finns här.

Vill du höra hur det kan låta när en nyfödd bebis sväljer mjölk kan du se och lyssna på denna video.

Gos och snuttande är det som sagt inget fel i alls, men det får inte bara bli det, för bebisen måste ju få i sig mjölk också. Jag minns vad en amningskunnig person sa till mig en gång när vårt mellanbarn ville sova många timmar i sträck de första en-två veckorna och inte riktigt ville vakna när jag ville amma honom:

”Ta av honom alla kläder och lägg honom på soffan eller på det kalla vardagsrumsgolvet, givetvis under din övervakning. Vänta tills han vaknar till så pass att du kan amma honom.”

Det låter ju jättetaskigt. Men om alternativet är att barnet bara sover och inte får i sig tillräckligt med mjölk under dygnet, då är det ju faktiskt schystare att lägga ungen en kort stund på ett kallt golv.

Vår lillplutt får förstås lov att slumra till efter en stund när han har ammat. Jag jäklas inte hur mycket som helst.

Nu kommer mycket klargult bajs varje dag. Klargult och rinnigt bajs är bra, det tyder på att mycket mjölk kommer in i den lilla kroppen! Amningen funkar uppenbarligen precis som den ska. Så skönt.

Jag tar min första lilla promenad utomhus sedan födseln. Jag går en vända till Hemköp och gallerian där vi bor.

Jag ammar några minuter i bärsjalen på vägen till gallerian när den lille börjar gnaga efter bröstet. Kul att det funkar med amning i bärsjal på en gång, jag känner mig glad och lite stolt. Lillen är ju bara en vecka gammal. Med förra barnet tog det ett par månader innan jag fick snits på amning i bärsjal.

Efter amningen sover plutten i kanske en och en halv timme på mitt bröst. Han ger inte ett ljud ifrån sig på hela tiden vi är ute.

Åh, det är så gudomligt. Lyckohormonerna rusar i min kropp. Ett sovande barn inpå min kropp – finns något mer saliggörande? Allt känns toppen.

Att bära i bärsjal och till och med kunna amma i den gjorde vår utflykt väldigt rofylld. Jag behövde aldrig vara orolig för att plötsligt ha en skrikande bebis i vagnen och i panik behöva leta rätt på ett ställe att amma på. Att få komma ut var dessutom precis vad jag behövde.

Promenad, frisk luft och sovande bebis får mitt humör att ta ett skutt uppåt. Jag har haft en del ångest de senaste kvällarna utan att ha kunnat sätta fingret på varför. Men nu, i ute i friska luften, känns allt mycket bättre.

Det är kanske inte så konstigt att man får slängar av ångest när man suttit klistrad med rumpan i soffan i en hel vecka?

Med förra barnet fick jag inte direkt ångest av att sitta fast i soffan. Men jag minns att stillasittandet och bundenheten under de första veckorna gav mig ett obehag. Det var som om jag hade myrkrypningar i både kropp och sinne. Jag minns att jag då sa till min sambo vid något tillfälle:

”Det känns som om jag har en vampyr vid mitt bröst. Ibland känns det som om jag bara vill slita bort vampyren.”

Ofta ser jag i amningsgrupper på nätet att nyblivna föräldrar uppger att amningen tar mycket tid, att de ammar nästan utan avbrott och att det känns jobbigt att vara så låst. Det leder ibland till välmenande tillrop av typen:

”Det blir bättre om några månader, men de första månaderna satt jag fastklistrad med bebisen i soffan. Det är bara att gilla läget. Det är så det är.”

Och ja, det är så det är. För en del. Men det betyder inte att det är ett roligt eller realistiskt scenario när det råkar finnas med äldre syskon som behöver uppmärksamhet.

Och ”fast i soffan” är inte nödvändigtvis en bagatell. ”Fast i soffan” är inte ett recept för välmående för alla. Jag själv mår inte riktigt bra av den känslan just nu, det är tydligt. Även om där finns Netflix, färdigmat och en fantastisk sambo och en snäll mamma som sköter markservice och hjälper till att hålla storasyster och storebror på gott humör.

Jag behöver komma ut, jag behöver prata med människor som inte är min närmaste familj, jag behöver röra på mig, sniffa på luften, se livet som pågår därute!

Jag förstår föräldrar som känner sig låsta, fast, bundna och vill ha lite ”egentid”. Det har inte med egoism att göra. Eller att man inte skulle prioritera sitt barn. Vi människor är sociala varelser. Vi är inte anpassade till att sitta på rumpan dag ut och dag in utan andra att prata med. Och nyfödda bebisar är ju dessvärre inte så pratsamma.

Att ha en nyfödd kan kan kännas ruskigt ensamt. Vi kanske inte heller vill eller vågar ta oss ut ur hemmet för att vi är rädda för virus eller för att vi inte vet hur vi ska kunna amma utan soffa och amningskudde. I vår del av världen har vi i regel inte (på gott och ont!) sjuttioelva fastrar som cirkulerar runt oss, passar upp på oss och håller oss sällskap när vi just fått barn. Det blir lätt en isolerad tillvaro för nyblivna föräldrar, oavsett om man ammar eller inte.

Storebror dänger grejer i huvudet på lillebror. Han blir ledsen när han ser lillebror amma. Då vill han också. Och det får han för det mesta.

Ofta kan jag lirka ut ett bröst åt storebror. Ibland vill han bara snutta i några sekunder, ibland några minuter. Han tar sällan ett nej om lillebror redan ammar. Det blir en del akrobatiska övningar för oss.

Storebror verkar tycka att det är toppen att det finns gott om mjölk igen. Under graviditeten har det inte kommit många droppar.

”Nam!”, sa han lyckligt ikväll när han anföll bröstet vid nattningen.

Dag 8-14

Jag har inte hunnit skriva dagbok varje dag. Det har varit så mycket med allting. Det här blir ett sammandrag av vecka två.

Lillen ammar på bra och sover i långa sjok på nätterna. Fortfarande väcker jag honom dagtid för amning när han har sovit i mer än två timmar. Jag gör bröstkompressioner och byter bröst fram och tillbaka när han verkar vara sömnig.

Dag 10 kommer BVC på besök för att kolla läget och väga bebisen.

Jag är spänd på att få höra hur mycket lillen väger nu. Dessa vägningar av bebis görs med stort allvar från vårdens sida. Jag förstår avsikten, att upptäcka vilka barn som inte mår riktigt bra. Men det känns som att man får en dom av något slag.

Lillen vägde prick 4 kilo när han föddes. Efter två dygn hade han gått ned till 3,680 kilo. Vid fem dygn vägde han 3,770 kilo.

Han vände i vikt någonstans runt dag tre-fyra-fem, det är jättebra. Men nu, då? Mer uppåt? I så fall hur mycket uppåt? Är han månne tillbaka på sin födelsevikt på fyra kilo jämnt idag, dag 10?

Vårt barn ammar mycket och aktivt, kissar många blöta blöjor om dagen, kissar ljust kiss, bajsar massor av gult rinnigt bajs, är vaken och alert mellan varven – allting tecken på att mycket mjölk kommer in i den lilla kroppen. Ändå biter jag nervöst på en nagel. Hej, noja!

Vår BVC-sköterska kommer på hembesök. Det tackar vi för. Skönt att slippa ta oss till BVC, även om det bara är 200 meter bort.

Vår sköterska är jättesnäll och vill vara till hjälp. Hon är positiv och lyssnar på vad vi säger. Men jag tycker inte att vi vid något tillfälle har fått stöd och hjälp med amningen.

Numera behöver jag egentligen inte hjälp av barnhälsovården med amningen. Jag är påläst själv. Men det innebär ändå inte att jag känner mig som lugnet själv i denna stund.

Nu har lillen har vägts!

Vår bebis har på fem dagar gått upp från 3,77 till 3,8 någonting kilo. Jag minns inte de exakta decimalerna, men där någonstans är det. Han är alltså ännu inte tillbaka på sin födelsevikt. Men vikten går sakta men säkert uppåt.

Trots att vår BVC-sköterska sannolikt inte kan så mycket om amning, trots att jag inte känt mig hjälpt av BVC tidigare vad gäller amningen, vill jag ändå gärna att vår snälla sköterska ger mig en liten uppmuntrande klapp på axeln nu.

Varför söker jag bekräftelse från just henne, just nu? Det frågar jag mig själv i samma stund som min önskan formulerar sig.

Tja, för att vår sköterska är snäll, kanske. Hon är en varm person som vill väl och jag känner mig skör och tar tacksamt emot alla goda vibbar och all pepp jag kan få.

Och jag har ingen annan som kan ge mig den där klappen på axeln just nu. Inte på det sättet som någon i vit rock kan göra. Vit vårdrock är lika med auktoritet. Jag har svårt att frigöra mig från det. Det som utbildad vårdpersonal säger väger lite tyngre än det som andra säger.  Alla i vita rockar kan såklart inte allt – och ibland kan de inte ens saker som man tycker att de borde kunna. Det vet jag med huvudet. Men hjärtat vill ha en kram av en vit rock just nu. En symbolisk kram, i alla fall.

Ett litet ”Heja er, ert barn går upp i vikt, snart går han om sin födelsevikt – jättebra, det här går finfint, fortsätt så”.

Vår BVC-sköterska säger inte mycket alls efter vägningen av bebisen. Den enda respons jag får på själva vägningen är en fråga:

”Är du nöjd med den vikten?”

Konstig fråga, vad ska jag svara? Jag mumlar ett ”ja”.

Jag känner mig inte riktigt tillfreds i själen efter besöket, men tack och lov är jag inte lika nervös som tidigare. Vågen och vården har sagt sitt. Vårt barn går upp i vikt.

Jag tycker att lillen blir lite rundare om kinderna dag för dag. Amningen gör inte ett dugg ont.

Jag har läst på om så kallad amningsaversion. Det innebär att man kan få mer eller mindre starka olustkänslor vid amning. Man kan även få impulser att knuffa barnet ifrån sig. Det är inte ovanligt med amningsaversion under graviditet, har jag läst. När man ammar två barn, som jag gör nu, kan amningsaversion kännas ännu starkare, i synnerhet gentemot det större barnet.

”Amningsaversion” kan ses hos andra däggdjur också, läser jag någonstans. Jag vet inte om det stämmer, men det påstås att kattmammor med en drös ungar som diar kan plötsligt resa sig och ruska på sig så att ungarna flyger åt alla håll. Till synes utifrån något slags obehag. Om någon av er som läser är kattägare och känner igen detta får ni gärna hojta till i kommentarsfältet.

Ja, det är helt klart en släng av amningsaversion som jag har någon gång per dag, särskilt när jag är trött.

Jag kollar också upp D-Mer, ångest vid amning. Det är en fysiologiskt driven ångest som triggas av utdrivningsreflexen och som vanligen håller i sig i endast några minuter efter att har barnet börjat amma. Men det passar inte in på mig, konstaterar jag. Det som överväldigar mig just nu är något annat.

Det här verkar gammal ”hederlig” ångest.

Jag har haft perioder med ångest i mitt liv. Nu har den plötsligt hoppat fram ur skuggorna och ger sig till känna: ”Hej, trodde du att jag hade glömt bort dig? Inte, då!”.

Och så slår den klorna i mig, särskilt på kvällarna när jag är som tröttast. Den verkar stundtals förvärras av intensiv amning, särkilt av amning av två barn samtidigt.

Det är en skräck som smyger sig på. En Mårran som griper tag i mig. Det är ett fruktansvärt obehag som får kroppen att kännas som om den fryser till is. Det är en känsla av att vara på väg att gå sönder. Att vara på vippen att förintas. Att upplösas i atomer. Det är också en stark overklighetskänsla. Inget är på riktigt, inget finns, inte ens jag själv. Och nu verkar hela Matrixvärlden falla sönder i småbitar, hjälp!

Det är så obehagligt. Jag avskyr detta. Ångesten, detta är ingen bra tajming. Jag har fått en bebis. Jag har inte ork och tid med dig.

Vissa kvällar lyckas jag skjuta bort ångesten. Andra kvällar, särskilt när jag sitter och ammar, sköljer den över mig. En kväll får jag sitta och krama min sambo hårt i armen när skräcken anfaller.

Det är som om jag inte har någon hud. Jag är skyddslös och dörren mot skräckvärlden står vidöppen. Jag vill inte ha det så här.

Är det barnafödandet, bristen på sömn eller den totala bristen på andrum? Jag vet inte. Men ibland känns det värre när jag ammar.

Jag ringer den terapeut som jag gick hos för några år sedan då livet inte var så kul. Hon är på långresa utomlands, meddelas det. Jag bestämmer mig för att försöka rida ut stormen på egen hand.

Obs! Om du som läser detta själv nyss har fått barn och mår dåligt är mitt bästa tips ändå att inte lida i ensamhet. BVC är inte alltid experter på amning, men de kan vara jättebra på andra saker. Till exempel har de kontakt med psykologer och andra som man kan gå till om livet inte känns helt toppen. Inte sällan räcker det med några enstaka besök för att komma på banan igen och må bättre. Det sa en erfaren barn- och föräldrapsykolog till mig häromdagen.

Tillbaka till nyföddhetslivet: Jag bloggar om amning på min nystartade blogg som jag inte vet om någon kommer att vilja läsa. Det är mycket som jag vill sätta på pränt, om inte annat för min egen skull. Jag skriver och skriver – i de mest konstiga ställningar medan bebisen ammar eller sover vid mitt bröst.

När jag råd om amning på bloggen är det som om jag skriver till mig själv, till den jag var för exakt fyra år sedan då vi fick vårt första barn. Det var så mycket som gick fel med amningen – och så mycket som hade kunnat gå rätt om bara någon hade upplyst oss om de mest grundläggande sakerna kring bebisar, amning och bröstmjölk.

Tänk om någon på BB eller BVC hade hjälpt oss lite mer än att bara säga ”det ser bra ut” och ”det ordnar sig nog” när bröstvårtorna blödde och jag fick panik för att jag trodde att min mjölk inte räckte.

Jag är faktiskt lite bitter på den stundtals nonchalanta behandlingen, inte bara av mig utan förmodligen en massa andra föräldrar också.

Det enda som kan göra ont vid amning är när storebror ammar från vänsterbröstet, särskilt nattetid. Han har ett ganska litet tag och sliter och drar. Ibland när jag tycker att det blir för mycket säger jag ”nej” till storebror. Han protesterar mer eller mindre, men allt oftare mindre. Det fungerar för det mesta att avleda.

Storebror får vänster bröst och lillplutten höger bröst. Det har tidigare varit stor skillnad på mina bröst vid amning och det är stor skillnad denna gång också:

Vänster bröst: Segare utdrivning, färre strålar.
Höger bröst: Jättesnabb utdrivning, många strålar, massor med mjölk.

Förra gången, med barn nummer två, kämpade jag som ett djur i månader för att underhålla mjölkproduktionen på vänster bröst, det med segare utdrivning och mindre mjölk.

När vår son ratade vänsterbröstet, vilket hände allt som oftast, pumpade jag det bröstet istället efter amning. Jag var besatt av idén om att hålla igång båda brösten, livrädd för att inte kunna ge mitt barn tillräckligt med mjölk. När jag efter några månader slutade att kämpa och övergick till amning på endast höger bröst funkade det jättebra. Brösten var lite olika stora ett tag. Storleksskillnaden försvann dock med tiden när sonen övergick till att amma mindre och äta mer fast föda. Jag har skrivit om det här.

Nu är storebror glad för det han får. Han ammar för glatta livet på ”sitt” bröst, vänsterbröstet.

När jag för en gångs skull ammar lillen på vänsterbröstet, det ”lugnare” bröstet med mindre mjölkflöde, går det verkligen trögare. Jag märkte det inatt: Lillen, när han ammar från vänsterbröstet, verkar få mindre i sig och utdrivningen går långsammare. Han piper och har sig under amning – och verkar svälja en massa luft som sedan måste rapas upp.

På höger sida är det en annan melodi: Utdrivningen startar genast och lillen suger tyst och effektivt, i klunk efter klunk, och sväljer sällan luft. Det får mig att undra om bebisar sväljer mer luft om de känner att de måste kämpa mycket vid bröstet. Sväljer de mer luft om de sliter och kämpar för att det finns i deras tycke för lite mjölk eller om mjölken inte kommer snabbt? Jag vet inte.

Idag gick vi på lägenhetsvisning i vårt hus. Jag ammade lillen till sömns i bärsjalen medan vi strosade runt bland mäklare och spekulanter. Det gick toppenbra! Vi har snits nu.

Ibland tycker jag att lillens gap om mitt bröst ser lite litet ut, särskilt när han ammar i bärsjalen. Men jag minns vad min bekant, hjälpmamman Susanne Gräslund, sa när hon besökte oss ett par dagar efter att lillen föddes. Hon sa ungefär:

”Om det känns bra är det med största sannolikhet bra. Jag har nog inte hört talas om någon som har fel tag om bröstet och det inte gör ont. Man kan ha bra tag och ändå ha smärta, men knappast tvärtom.”

Minnet av den kommentaren lugnar. Men oron i sinnet, hur ska jag hantera den? Jag vet faktiskt inte. Jag pratar med min sambo om ångesten när den ploppar upp. Det hjälper en del. Vi tittar emellanåt på Netflix på kvällarna, också, när de större barnen har somnat och lillen ammar och sover i min famn. Det distraherar. Men jag behöver skärpa mig också och se till att maxa sömnen. Livet känns så oändligt mycket lättare de morgnar då har jag fått sova.

Vill du läsa mer? Här är nästa del, del fyra, i min dagbok.

Läs- och videotips om amning de första dagarna:

Video från babybaby.se: Den första bröstmjölken (10 min)
Sagogrynets blogg: Amning de första dagarna
Tidningen Nära Barn: Amning den första tiden
Babybaby.se: Det hade jag velat veta om amning
Babybaby.se: Mjölkstas!
Babybaby.se: Tänk på detta, BB och BVC!

Ska du eller har du precis börjat att amma och vill ha bästa möjliga information om den första tidens amning rekommenderar jag också varmt boken Amning i vardagen av amningsexperten Marit Olanders.

Jag rekommenderar också Amningshjälpens slutna grupp på Facebook. Gruppen, som består av både ”vanliga föräldrar” och erfarna amningsrådgivare, är ett fantastiskt forum för stöd och råd.

Om amning på babybaby.se:

Amma eller pumpa på jobbet – här är dina rättigheter
Pumptips till dig som ammar och jobbar

Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen

Lista: De fem mest förvirrande sakerna om amning (och hur man begriper sig på dem)

Video: Bebis hittar bröstet på egen hand efter födseln (19 min)

Video om amningsteknik (11 min)

Video on breastfeeding technique (11 min)

Video: Tillbakalutad amning, ”laid back” (11 min)

Bildserie: Bra position och stort tag

17 supertrick när bebisen amningsstrejkar

Video: Aktiv amning, 4 knep för mer mjölk i bebismagen (7 min)

Kvällsoro, maratonamning och magknip: 17 akut-tips!

 22 skäl att läsa på om amning innan du får barn

Video: Amma liggande (9 min)

Video: Den första bröstmjölken (10 min)

Mjölkstas!

Video: Handmjölkning (5 min)

Video: Bröstkompressioner (2 min)

Video: Hamburgergreppet (3 min)

Video: Nyfödd sväljer bröstmjölk (2 min)

Amning och ont i ryggen – mina åtta bästa tips för skönare amning

Video: Toa-amning (amning the true story, 1)

Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Amma mer och tilläggsmata mindre – här hittar du pepp och supertips

Caroline: ”Så började vi helamma igen”
Därför ammar vi ute – och inte alltid med stil
Amningsbilder som ljuger
Stöd Amningshjälpen

Därför älskar jag amningsmottagningen
Tänk på detta, BB och BVC!
Glädje och ilska på amningskonferens
Amningskurs till alla som vill!

Varför stressen i förlossningsvården pajar amningen – och varför detta är viktigt
Nyblivna föräldern Maria om amning i förlossningskrisen: Jag grät av stress

Serie om tveksamma amningsråd:

Amma på samma bröst två gånger på raken – bra amningsråd?

Serie om vanliga ”jobbiga grejer” vid amning:
När bebisen vill amma precis jämt (jobbiga grejer vid amning, del 1)
Sprängfyllda och läckande bröst (jobbiga grejer vid amning, del 2)
När det gör ont att amma (jobbiga grejer vid amning, del 3)
När bebisen favoriserar ett bröst (jobbiga grejer vid amning, del 4)
När bebisen amningsstrejkar (jobbiga grejer vid amning, del 5)

Intervjuserie om att föda barn och amma ”förr”:

Ulva, om att amma 1949
Linnéa, om att amma 1947
Norah, om att amma 1973
Nancy, om att amma 1955
Inga, om att amma 1968
Mamma, om att amma 1973

Om mina egna erfarenheter av amning:

Det hade jag velat veta om amning
Amningsförtvivlan och amningspress
Nytt barn, ny amning

Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 1
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 2
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 3
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 4
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 5

Empati kan inte ersätta amningskunskap
Jag störde mig på ammande mammor
Varför jag ammar ett barn som inte är bebis
Video: Därför ammar jag min tvååring (2 min)
Två barn vid bröstet! Om att amma syskon i olika åldrar
Trebarnsmamman Lisen ammade på stranden: ”Ingen sa någonting”