LÅNGTIDSAMNING. Här sitter jag och ammar min tvååring. Han har precis somnat. Det är två dagar efter ett fruktansvärt dåd mot oskyldiga på Drottninggatan i Stockholm. Vi är tack och lov förskonade från död och skador. Och livet fortsätter, det måste fortsätta. Vi ska ut i parken, i solskenet. Det skulle egentligen bara bli en slurk vid bröstet före utgång. Men ibland tar sömnen över.
Vi tar på tvååringen ett par strumpor. Barn kopplas loss från bröst. Min sambo lyfter barnet försiktigt och bäddar in honom i mysiga filtar i vagnen.
Och jag funderar på ordet ”symbios” och på varför vi vuxna ibland tycks kräva mer av barn än vi kräver av varandra.
Innan jag fick barn fanns det knappt i min föreställningsvärld att det finns ammande barn som inte är bebisar. Om jag överhuvudtaget tänkte på amning av ”större” barn tyckte jag kanske att det var lite avvikande, lite märkligt. Varför ammar man ett barn som antagligen inte behöver modersmjölken längre näringsmässigt?
Jag minns att jag en gång hörde min mamma säga om barn som ville sova och snutta på bröstet i förälderns famn natten lång att dessa barn ”levde i symbios” med föräldern. Detta med långtidsamning var inget positivt, det behövde inte ens förklaras varför det inte var positivt, jag snappade budskapet: Det finns föräldrar som knyter sina barn till sig för hårt genom att amma dem länge.
Exakt vad den dåliga konsekvensen skulle bli av detta var dock rätt dunkelt. Jag frågade nyligen mamma (som har ändrat uppfattning i frågan) om det. Hon sa att hon inte riktigt visste men gissade att hennes kommentar, som hon självt fått höra av någon en gång i tiden, handlade om att barn via detta starka band skulle hindras i sin självständighetsutveckling.
För ett litet tag sedan pratade jag med amningsexperten Ann Tiits här i Stockholm. Hon berättade att denna tanke var väldigt vanlig under många årtionden, inte minst på 1970-talet då jag föddes. Ammade man över ett halvår, uppemot ett år – rätt vanligt nu, ovanligt då – så var pekpinnarna där: Ajabaja, du knyter ditt barn till dig för hårt, det där är inte sunt.
Och jag märker att den här sortens attityder finns än i vårt samhälle. Jag ser varje dag föräldrar berätta i föräldragrupper att de får pikar för att de ammar länge, är lyhörda, tar upp barnet vid minsta pip eller bär barnet mycket.
Varför i allsin dar tycker somliga än idag att vi bör tränas i att bli självständiga redan som små, små, barn? Och vad kommer denna tankegång från, är den från industrialismens era? Hårt arbete i fabriken i staden, kanske utan släktingar i hemmet som kan ta hand om barnen – då måste man kanske vänja barnen vid tidig självständighet för att överhuvudtaget få mat på bordet? Någon som kan mer än jag om detta får gärna höra av sig och förklara.
Jag klickar fram ”symbios” på Wikipedia. Detta begrepp går ju egentligen inte att applicera på små och stora människor, inser jag, då det handlar om en samexistens mellan två olika arter.
Men ok, vi kör på det ändå. Jag läser att en sorts symbiotisk relation är parasitism, där den ena parten drar nytta av relationen medan den andra missgynnas.
Sedan finns det även en typ av symbiosrelation som kallas mutualism. Då gynnas båda parter av samvaron.
Direkt tänker jag att min mammas gamla utsaga gav uttryck för den förstnämnda typen av symbiosrelation. Man ser där en ammande förälder som på något sätt, medvetetet eller omedvetet, utnyttjar barnet för sitt eget välmående – och på köpet skadar barnet. ”När större barn ammas är det bara för mammans skull” är något som jag har sett uttryckas några gånger. Som om man tvingade sig på sitt barn. Hu.
Jag skulle säga att amning av ett större barn hamnar i kategorin mutualism, ömsesidigt utbyte, om vi nu måste hänga kvar vid symbiosliknelsen.
Amning av såväl bebisar som större barn kan vara jobbigt. Jag tycker inte om att få en hand nedkörd på ett omilt sätt i urringningen, vilket händer ibland. Jag får spader när barnet under amning ska pilla på min andra bröstvårta.
Men att amma ett barn länge, vilket väl i vårt kultur betyder över året, gör man nog inte om man själv avskyr det. Avskyr man det ser man nog till att avsluta det. Ammar vidare gör man sannolikt när man har en fungerande amning och tycker om det. För det är mysigt och så vidare. Jag ska strax rada upp mina egna skäl.
Och att amma ett barn som inte vill ammas, det går inte. I alla fall är det nog väldigt, väldigt, svårt. Barn är i regel väldigt tydliga med vad de vill och inte vill. När mitt barn efter en lång arbets- och förskoledag kryper upp i famnen och ammar en stund fladdrar ögonlocken på barnet – ja, ni vet hur det ser ut när man njuter av något och ser helt salig ut.
Det kan vara bråk och kiv och skrik och muckande mellan trötta barn – och så får ett trött barn slappna av i famnen, med bröstet. Ögonen sluts, man hör en liten nöjd suck och känner en spänd kropp bli mjuk och avslappnad. Och sedan råder stillhet och ro.
Min tvååring där på bilden behöver inte bröstmjölken för sin överlevnad. Men han älskar att amma. Det verkar inte ens vara bröstmjölken han vill åt, primärt. När jag började jobba heltid igen efter min föräldraledighet pumpade jag ur brösten på jobbet i början. Mest för att slippa mjölkstockning, men även för att lillen skulle kunna få sin favoritdryck i pipmugg hemma med sin far. Men pipmuggarna med bröstmjölk ratades. Bröstmjölken duger uppenbarligen bara för lillen när den kommer ur rätt kärl.
Så lillen får fortsätta. Även på natten sover han ofta på min arm och får snutta när han vill, oftast ett par gånger per natt. Ibland önskar jag att jag fick en ostörd natt utan barnbök. Men för det mesta tycker jag att det är gosigt.
De som invänder mot amning bortom den första spädbarnstiden av ”självständighetsskäl” verkar ofta ha samma typ av invändningar mot att vuxna och barn sover ihop. Det är ingen som klagar just i vårt fall, men andra föräldrar vittnar då och då om närstående som säger saker i stil med: ”Nu måste du vänja barnet vid att somna och sova i egen säng, annars kommer ditt barn aldrig att bli självständigt! Och du kommer inte få någon bra sömn på flera år!”.
Förutom att jag ifrågasätter hela konceptet med självständighet för små barn – de blir självständiga när de är redo för det, det är inget som behöver tvingas fram – undrar jag varför vi vuxna, när vi säger dylika saker, ställer så enormt höga krav på barnen.
Alla gör såklart det som passar bäst i den egna familjen. En del har svårt att sova med barn som bökar runt i sängen. En del barn sover bäst i egna sängar. Men att det säga att det som något slags allmän regel är problematiskt med samsovning mellan vuxna och barn, även med större barn, håller inte.
”Har du en partner?” vill jag fråga dem som säger på detta vis. Om svaret är ja blir följdfrågan: ”Tycker du om att sova bredvid din partner på natten?” Och kanske: ”Händer det inte någon gång att du vaknar från en obehaglig dröm och då tycker att det är skönt att din partner är där, nära dig?”.
Väldigt många som har partner skulle nog svara ”ja” på de frågorna. Många vuxna gillar samsovning med partner. En del vill sova sked natten lång, andra vill ha lite utrymme i sängen. Men de flesta vill ändå tillbringa det sköra tillstånd som sömnen är i fysisk gemenskap med någon annan.
Varför skulle då inte barn tillåtas sova tätt intill någon annan om de önskar, om vi vuxna tillåts det? Varför är självständighet på natten för det lilla barnet något bra, medan vuxna förväntas behöva och uppskatta varandras närhet på natten?
Återigen talar jag om det principiella motståndet som fortfarande tycks finnas mot att barn, även lite större barn, sover tätt intill sina föräldrar. Jag säger ingenting om människors individuella val.
Vår sexåring har sovit i föräldrasängen (vi har en stor och bred rackare till säng, egensnickrad) fram till för några månader sedan. Då tyckte hon det var nog, tog sitt täcke och drog till sitt eget rum och sin egen säng. Där sover hon nu nöjt. Men hon vill somna med en vuxen intill varje kväll och det får hon.
Vår fyraåring och vår tvååring sover fortfarande i föräldrasängen. De vill ha det så, det funkar för oss vuxna – alltså får det bli så.
Det finns inget negativt för oss i allt detta, tvärtom. Ibland blir det långa dagar isär från varandra, med jobb och förskola. Desto mysigare då att krypa in i varandras famn på kvällen, med eller utan bröstet som en extra gosefilt.
Och vad gäller det där med förskola, förresten: Att ha amningen kvar när barnet börjar på förskola ser jag enbart som något positivt. Barnet har kvar en stor trygghet när tillvaron plötsligt är lite i gungning. Och förskolepersonalen har sina magiska trick att få barn att känna sig trygga och somna på vilostunden och så vidare. Pappan har skolat in i vår familj, men jag vet många ammande föräldrar som har varit med vid inskolning och då ammat sina barn till sömns på vilan – och där det sedan gått jättebra med insomning och allting annat på förskolan.
Ni får kalla vår amningsrelation för symbios om ni vill. Men jag tänker inte tolka det negativt i så fall, utan som en ömsesidig relation som båda trivs med. Den dag någon av oss inblandade inte trivs med relationen eller inte är intresserad av den längre kommer den att avslutas. Det kan vara jag som tar det initiativet, det kan vara barnet.
Och: Ömsesidigt utbyte och ömsesidigt beroende – är det inte vad relationen mellan barn och omsorgsgivare till stor del handlar om? Mina barn är beroende av oss föräldrar – och vi är beroende av dem. Att de finns och mår bra, hela vårt välmående är beroende av det. Vi kan inte föreställa oss ett liv utan deras närvaro, speciellt inte nu när de är så små att de ständigt behöver oss. Det kan inte vara fel i sig att vara beroende av andra. Att vara beroende av andra är att vara en social varelse, en människa.
Så tänker jag denna söndag när lillen somnat vid mitt bröst och mitt inre är fyllt av en varm känsla av samhörighet.
Så varför ammar jag då ett barn som inte är en bebis längre? Här är de främsta skälen förutom det som jag redan har skrivit:
- Jag är bekväm. Det är så otroligt lätt att trösta (och få ett skrikande barn att tystna varhelst skrik uppstår) med bröstet. Jag orkar inte ta bort detta supertrick, som dessutom borgar för effektiva nattningar.
- Jag har alltid nödmat med mig om barnet är hungrigt och jag har glömt att ta med mellanmål.
- När barnet är sjukt och varken vill äta eller dricka funkar det nästan alltid att amma. Bröstmjölk är utmärkt föda vid sjukdom. Min tvååring var jättekrasslig för några veckor sedan och helammade nästan i några dagar. Kisset var något gulare än vanligt, men jag såg ju på mängderna kiss att han fick i sig mycket mjölk. Mjölkproduktionen är flexibel, det är väldigt fiffigt. Vid stor efterfrågan blir utbudet snabbt stort, ökningen kan ske på bara en eller några dagars tid. Sedan reglerar mjölkmängden snabbt ned sig när barnet återgår till att äta stora mängder vanlig mat (även långtidsammande barn kan vara väldigt förtjusta i fast föda och äta som hästar, det kan jag lova).
- Jag vet att bröstmjölken fortfarande är mycket rik på nyttigheter. Bröstmjölken blir inte ”blaskig” eller värdelös efter en viss tid, det är bara gamla seglivade myter. Detta är inget skäl till att jag ammar, men det gör att det känns lite extra bra att amma stundtals.
- Jag har liksom bara fortsatt. En dag tar jag kanske en ”fajt” för att avsluta amningen på natten, men inte nu. Scenariot med ett antal skriknätter känns inte så tilltalande i detta läge.
- Jag vet att barnen inte ammar upp i högstadieåldern. De är små under en kort tid och jag vet att de slutar självmant tids nog.
- Jag mår bra av att amma, det gör mig glad. Så länge jag ser hur mycket mina barn uppskattar amningen och jag själv mår bra av det fortsätter jag. Jag har i detta läge inget behov av att sätta ett slutdatum.
Vad tycker då min sambo om att jag har ammat barnen länge? Han är mycket positivt inställd. Hade jag upplevt ett motstånd från honom hade jag nog inte hållit på så här länge.
Har du erfarenheter av långtidsamning? Lämna gärna en kommentar! Hej då för denna gång!
Om amning på babybaby.se:
Amma eller pumpa på jobbet – här är dina rättigheter
Pumptips till dig som ammar och jobbar
Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen
Lista: De fem mest förvirrande sakerna om amning (och hur man begriper sig på dem)
Video: Bebis hittar bröstet på egen hand efter födseln (19 min)
Video om amningsteknik (11 min)
Video on breastfeeding technique (11 min)
Video: Tillbakalutad amning, ”laid back” (11 min)
Bildserie: Bra position och stort tag
17 supertrick när bebisen amningsstrejkar
Video: Aktiv amning, 4 knep för mer mjölk i bebismagen (7 min)
Kvällsoro, maratonamning och magknip: 17 akut-tips!
22 skäl att läsa på om amning innan du får barn
Video: Den första bröstmjölken (10 min)
Video: Bröstkompressioner (2 min)
Video: Hamburgergreppet (3 min)
Video: Nyfödd sväljer bröstmjölk (2 min)
Amning och ont i ryggen – mina åtta bästa tips för skönare amning
Video: Toa-amning (amning the true story, 1)
Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Amma mer och tilläggsmata mindre – här hittar du pepp och supertips
Caroline: ”Så började vi helamma igen”
Därför ammar vi ute – och inte alltid med stil
Amningsbilder som ljuger
Stöd Amningshjälpen
Därför älskar jag amningsmottagningen
Tänk på detta, BB och BVC!
Glädje och ilska på amningskonferens
Amningskurs till alla som vill!
Varför stressen i förlossningsvården pajar amningen – och varför detta är viktigt
Nyblivna föräldern Maria om amning i förlossningskrisen: Jag grät av stress
Serie om tveksamma amningsråd:
Amma på samma bröst två gånger på raken – bra amningsråd?
Serie om vanliga ”jobbiga grejer” vid amning:
När bebisen vill amma precis jämt (jobbiga grejer vid amning, del 1)
Sprängfyllda och läckande bröst (jobbiga grejer vid amning, del 2)
När det gör ont att amma (jobbiga grejer vid amning, del 3)
När bebisen favoriserar ett bröst (jobbiga grejer vid amning, del 4)
När bebisen amningsstrejkar (jobbiga grejer vid amning, del 5)
Intervjuserie om att föda barn och amma ”förr”:
Ulva, om att amma 1949
Linnéa, om att amma 1947
Norah, om att amma 1973
Nancy, om att amma 1955
Inga, om att amma 1968
Mamma, om att amma 1973
Om mina egna erfarenheter av amning:
Det hade jag velat veta om amning
Amningsförtvivlan och amningspress
Nytt barn, ny amning
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 1
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 2
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 3
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 4
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 5
Empati kan inte ersätta amningskunskap
Jag störde mig på ammande mammor
Varför jag ammar ett barn som inte är bebis
Video: Därför ammar jag min tvååring (2 min)
Två barn vid bröstet! Om att amma syskon i olika åldrar
Trebarnsmamman Lisen ammade på stranden: ”Ingen sa någonting”
Så fantastiskt fint skrivet…och dessutom så självklart sant. Men inte alla har förmågan att uttrycka det så bra.
Åh, tack! 🙂
Håller helt med! Har ammat mina barn läääänge (ca 2 år) enligt omgivningen som nog tycker jag är en sällsynt planta. Fjärde barnet nu och vem vet…kanske ammar ännu längre denna gång. Förutom alla dina ovanstående skäl så är det även medicinskt för mig. Mina barn har inte varit magsjuka förrän skolåldern och ingen av dem är överviktig eller har allergier heller…tror ändå det har bidragit en del. Fast de har alla varit rätt mammiga ?
Tack för din kommentar! 🙂
Klokt! Håller helt med. Har också slagits av detta, att vi ibland nästan kräver mer av små barn än vuxna. Den här självständighetsdyrkan vi har i vårt samhälle är egentligen konstig. Visst, det är bra att kunna klara sig själv, men att vara människa är ändå att vara beroende.
Tack för din respons! 🙂 Ja, och ibland tänker jag att vi har både höga krav på barnen många gånger… och låga förväntningar. Vi kräver att de ska klara mycket men förväntar oss inte att de ska vara kapabla individer som ibland är bättre än vi vuxna på att fatta beslut om saker som rör dem.
Låter helt fantastiskt att ha de som ni har de. Men hur får du å din man tid för varann ? Kan man ha ett samliv m två barn i samma säng ? Kan man ut å äta ihop ibland eller är de svårt m barnvakt ?
De va mina spontana tankar ang inlägget. 🙂
Hej och tack för din kommentar!
Vi har en stor och härlig soffa i vardagsrummet :-D.
Dit kan man smyga när barnen somnat. Ibland vaknar lillen till, men han sover allt bättre på kvällarna nu. Och han är lätt att söva om.
Det händer, men inte så ofta, att jag är borta på kvällen. Då blir det myskväll med pappa och så somnar barnen när de är trötta, i regel sent.
Det händer att sambon är ute på kvällen/natten också.
Däremot är vi nästan aldrig ute tillsammans kvällstid. Dagtid har vi gjort roliga saker ihop utan barn, med mormor som barnvakt. Men att vara ute båda två på kvällen har vi liksom bara valt bort just nu. Var sak har sin tid, tänker vi, antar jag.
Vill vi göra något roligt med kompisar på kvällen kommer de hem till oss, eller så tar vi med barnen om vi ska hälsa på någon. De somnar i dubbelvagn och sele/bärsjal på vägen hem.
Det här kommer se annorlunda ut om några år, resonerar jag. Dessutom är jag ärligt talat inte så sugen på sena utekvällar längre, jag däckar ofta vid 22-tiden på fredagskvällen :-).
Men det är klart, ibland längtar jag efter att gå ut på kvällen och äta mat med kompisar. Det händer att jag gör det också, men det brukar bli rätt tidig hemgång.
Sexåringen gillar att sova över hos mormor. De andra två har inte testat än, men om ett par år slår jag vad om att mormor har lägenheten full med barnbarn på helgnätter då och då.
Så bra skrivet! Tycker att detta skulle behövas pratas om mer i samhället… Innan jag fick barn kunde jag också vara undrande över amning av ”större barn”, likaså tyckte jag att ”barn ska väl sova i sin säng”. Nu känner jag helt tvärtom! Ge barnen det de behöver. Närhet, trygghet, kärlek <3 Jag undrar verkligen varför det är så att så många tänker såsom jag också gjorde innan jag själv blev mamma… Det ligger liksom runtom i mångas värderingar verkar det som. Eller så pratas det inte så mycket om det…
Hej och tack! 🙂 Även vården ger ju ibland oombedda ”självständighetsråd”. När jag senast läste Rikshandboken, BVC:s ”bibel”, blev jag lite bedrövad – ingenstans i avsnitten om sömn stod det (vid läsning för kanske ett år sedan) att det går jättebra att fortsätta att söva med amning och sova ihop om man trivs med det. Däremot var det formuleringar om hur man vänjer barn vid att somna ensamma efter några få månader (vilket vissa säkert har glädje av, men vill man inte göra så ska man bli försäkrad om att det också är ok, tycker jag).
Så dessa normer finns överallt, även i vårdkedjan. Inte konstigt om man blir påverkad då, tänker jag.
Tack, igen, för din kommentar! 🙂
Min svärmor berättade att hon ammade sin yngsta tills han var 4. Då, gravid med mitt första barn lät det konstigt. Nu läser jag det här med minstingen, snart 14 månader, snuttandes på bröstet. Så fort och lätt det gick att ändra åsikt när jag själv ammade. Visst finns det stunder när jag vill ha plats och flytta ut barnen ur sängen och visst finns det nätter när man knappt orkar med snuttandet men.. oftast är det mysigt. Upplever inte att snuttandet nu har så mycket med mat att göra utan snarare närheten.
Kände igen mig i din text och tycker att det var fint beskrivet.
Tack för din kommentar! 🙂
Jag har ammat mig igenom en hel graviditet. Då kom knappt en droppe men barnet gav inte upp för det. Så nog är det goset och närheten som verkar vara grejen.
Tack, igen, för att du tog dig tid att lämna en kommentar!
Du är bäst! Kan inte bara alla läsa din blogg jämt!? ? För övrigt älskar jag eran storsäng. Det är så himla fint att ni gjort en säng där alla får plats. Jag kan inte tänka mig att sova utan min dotter nu. Det kommer när det kommer och är ju ingen brådska. Njuter av att hon vill vara nära.
Tack!! 😀
Så fint skrivet!! Jag ammar själv mitt första barn, trodde innan lillen föddes att jag skulle sluta amma honom vid 6 månader, nu är han snart fyra månader, och jag kan inte tänka mig att han kommer vilja sluta så snart. Vi får se hur länge det blir, beroende på hur vi gillar det. På bvc har de tjatat om ersättning, det är ju mer bekvämt, säger personen där. Jag och bebis trivs med amningen, bebis går upp bra i vikt, så jag tänker fortsätta. Nästa steg blir att prova mat, men amma vidare!
Jag är så glad att jag hittade det du skrivit, det är ett stort stöd i min nya roll som mamma! Tack!!
Hej! Och tack själv, för dina rader!
Kul att du har hittat hit 🙂
Huruvida man tycker att amning eller ersättning är mest bekvämt, det måste ju rimligen var olika från familj till familj. För en del föräldrar är det ersättning/bröstmjölk i flaska, för andra är det amning. Jag som har gjort både och tycker att amning – när den fungerar! – är rätt bekvämt. Lätt att söva med, man behöver inte oroa sig för att glömma att ta med mat inför en utflykt med bebis eftersom maten redan finns där.
Amma på om du/ni trivs bra med det! Och välkommen tillbaka hit igen alldeles oavsett 🙂
Tack! I min närhet finns det några som inte tycker att bebisar ska ammas längre än 2-3 månader, det är ju synd om barnet, tycker de.. Det känns tråkigt att inte få så mycket stöd i amningen, och föräldrarollen i allmänhet. Normalt hade jag nog klarat av att inte har stöd, men jag har känt mig så skör sedan bebis föddes. Alla ska göra det som passar bäst, när det gäller det mesta, även amningen förstås. Jag tycker bara att det är jobbigt att bli dömd för att barnet ammar så många timmar per dygn, och andra beslut jag tagit när det gäller vårt barn, bland annat att bebis sover med oss, och att han ammas till sömns varje kväll.
Jag är så glad att jag hittade dig, du är en stor hjälp, tack!
Tack för att du lämnade en kommentar! Vad tråkigt att du inte får det stöd du hade önskat. Allt går så mycket lättare utan pikar från omgivningen, särskilt när det gäller något som hjärtenära som hur man väljer att umgås med och relatera till sitt barn.
Tack för den texten. Den ska jag bära med mig! Det gjorde mig varm inombords att få läsa.
Tack för din kommentar 🙂
Hej!:) tack för ett fint inlägg! ? Ammar min 19 månaders varje kväll en stund, inga planer på att sluta. Väntar nr 2 nu, dock tidigt ännu så inte beräknat förrän januari. Funderar lite på om jag fortfarande ammar när nr 2 kommer, vad är din erfarenhet av det? Min dotter nu är rättt mammig, kan avundsjukan bli värre om hon fortfarande ammad när nr 2 kommer? Eller kanske kan då amningen vara en lugn fin stund för oss även då? Tänkte om du har några råd?? Tack för en fin och lärorik blogg!
Mycket bra skrivet. Ammade själv min enda dotter till hon var nästan fyra år. Hon ville det och jag ville inte sluta. Sen föll det sig naturligt att sluta. Hon är en trygg utåtriktad självständig unge som fortfarande har behov av mycket närhet. Jag nekar inte henne närhet och ömhet jag tror hon blir starkare då. Vuxna ska inte lämna sina barn, de ska lämna de vuxna i sin egen takt. Att sova själv som bebis går helt emot naturen, utan skydd från faror helt försvarslös. Tösen är nu sex och sover i egen säng ibland och hos oss ibland när hon känner extra behov av närhet. Det är bara sedan vi fått det så bra i västvärlden som barn förväntas sova helt ensamma. Förr och i fattigare kulturer sov/sover barnen åtminstone med syskon som ger trygghet.
Hej!
Tack så mycket!
Nickar instämmande till det som du skriver!
Tack för din fina text❣️Jag ammar min 2,5 åring och känner mig ibland ensam om detta. Håller så mycket med om det du skriver!
Tack ❤️.