Amning, potta, sömn och mat – liten lägesrapport från trebarnsfamiljen

FÖRÄLDRATANKAR. Vi har tre barn. De är nu drygt sex år, fyra år och två år. Och de växer, i en rasande fart. Det är spännande. Och hisnande och lite läskigt: Fortsätter de växa så här snabbt är de ju vuxna imorgon, typ. Hjälp!

På den här bloggen har jag hittills haft några teman: Amning, bära barn, sömn och lite ”pottning”. Här kommer en liten lägesrapport om hur dessa saker ser ut i vår familj just nu, sommaren 2017.

Jag tänker att det är mest för mig själv som jag skriver detta, annars kommer jag att glömma. Tre små individer håller på med varsin utvecklingsresa med expressfart just nu, det är inte lätt för minnet hos en vuxenhjärna att hänga med.

Tvååringen, han var ju bebis nyss. Jag spelade in videor med honom om hur man kan göra när man ammar en nyfödd bebis. Nu är han en pratglad och i dubbel bemärkelse kvick liten krabat. Rolig är han också. Han talar inlevelsefullt med händerna.

2,5 år är han närmare bestämt. Och han vill fortfarande gärna bäras i sele och sjal. Hans favorit, när tillfälle ges, är att somna i sjalen när han ska ta sin lunchvila. Han får ”bröst i sjalen” som han själv säger. Är vi på språng tittar han på fåglar och grävmaskiner och pekar och pratar och ammar – och så somnar han. Ibland lägger jag över honom i vagnen (bildtips här) eller så får han sova vidare på mig.

Egentligen börjar han växa från lunchvilorna nu, vår 2,5-åring. Men vissa dagar behöver han definitivt sova. Och det är så mysigt när han somnar på mig. Han verkar så 100 procent tillfreds med livet då och jag känner likadant. Det är lycka att få snacka med honom om allt möjligt och följa hans nyfikna blick och höra hans kommentarer:

”Titta, en hund! Titta, mamma, en humla!”

Eller, i falsett:

”Grävmaskiner! Två grävmaskiner!!”

Några minuter senare sluter han ögonen och somnar mot mig. Han är inte jättetung, så det går fint att bära honom på min mage.

Fyraåringen och sexåringen vill också gärna bäras en bit här och där när tillfälle ges. De får sitta på ryggen, i vår sele för lite större barn, Tula Toddler.

Dock känner jag av mina skruttiga leder och muskler (reumatisk åkomma) just nu. För tillfället gör det ont i ett knä och en rumpmuskel efter att omväxlande ha burit fyraåringen (bilden nedan) och sexåringen under cirka en kilometers promenad till badhuset. Båda fick turas om att sitta i selen på ryggen. I normala fall mår jag prima av denna typ av träning. Det är roligt och jag får starka ben och både jag och barnen älskar det. Det är bara det att kroppen verkar vara extra känslig just nu och jag tog i lite för mycket häromdagen.

Vår tvååring klarar nu sina toabesök i princip själv, utom när han ska bajsa. Oftast klarar han att sova en hel natt utan toalettbesök också, även om jag gärna bär honom till pottan innan vi vuxna ska sova, för en ”för säkerhets skull-kissning”.

Runt tvåårsdagen rök nattblöjan. Blöjfri dagtid blev han för ett år sedan, vid 1 år och 4 månader.

Så här kunde det se ut under första året (jag var så uttröttad som nybliven trebarnsförälder och ville börja köra med potta tidigt för att om möjligt slippa byta blöjor i flera år till):

Vid cirka 1 år och 10 månader började lillen kunna dra ner byxorna själv inför besök på pottan. Det underlättade för honom på förskolan. Nu vid 2,5 år drar han upp brallorna också. Han övar sig fortfarande på motoriken, men det går.

Eller brallorna – ofta har han klänning. Storasyrran och hennes klänningar och smycken, det är grejen det.

Fram till runt tvåårsdagen skulle vår minsting sova på min arm. Vareviga kväll och natt. Det var svårt att komma ifrån då, det kan jag lugnt säga. Smög jag ut från sovrummet dröjde det en halvtimme eller en timme och så kom det oroliga ropet: ”Mamma!”

Men efter tvåårsdagen nu i vintras är det som att något har hänt. Han har börjat sova som en stock, den lille. Armen är inte nödvändig, utom vid något enstaka uppvak mitt i natten eller vid morgongoset.

Storebror, 4 år, sover också som en liten gris. Vi är vana vid det nu. Inget verkar väcka honom när han väl somnat för natten. Men det har inte alltid varit så. Jag tror att storebrors förändring från en mer orolig sovare till en stenhård sovare också kom någonstans runt tvåårsdagen.

Äldsta barnet, nu sex år, vaknade inte lika ofta på kvällar och nätter före två års ålder som småbrorsorna har gjort. Kanske är det för att hon fick ersättning, nappflaska och napp, jag vet inte. Det är säkert olika från barn till barn. Napp gillade hon jättemycket. Vi kröp runt varje natt och letade borttappade nappar bland lakanen under flera år.

Jag har inte haft så mycket emot att amma på kvällar och nätter de senaste åren. Jag ammar oftast mer eller mindre i sömnen. Och amning är ett bra sömnpiller när man egentligen borde sova men av något skäl inte gått och lagt sig – eller när man ligger i sängen och tankarna flyger och far och man inte kan sova. Och så är det mysigt som tusan, oftast i alla fall.

Båda ammar fortfarande, tvååringen och fyraåringen. Den senare mest när han ska somna och när han håller på att vakna. Det stör mig inte.

Det var tufft i början att amma både en bebis och ett storasyskon. Men efter ett par månader var det mest bara mysigt. Och det är bara god stämning där vid bröstet, aldrig något kiv.

Någon enstaka gång gnager i mitt huvud kommentarer som jag har läst och hört undantagsvis om att ”stora” barn som ammas på något vis skulle få ett onaturligt starkt band till den ammande föräldern. Att deras självständighetsutveckling skulle hämmas på något vis. Här nedan syns vår nu fyraåring som tvååring.

Men det räcker med att titta på våra barn (säger jag, helt opartiskt) för att konstatera att detta i inte stämmer in på dem. Jag tror inte att det stämmer på andra barn, heller. Jag har skrivit om min ”långtidsamning” bland annat här och här.

Självständig är bara förnamnet vad gäller vår fyraåring. Han kan sätta av på egen hand i lekparken, långt utom synhåll och verka obrydd i sina sololekar på vift. Att vi blir oroliga när han försvinner under långa stunder har han inte riktigt tid att bry sig om. Han upptäcker ju saker. Allt ska skruvas på, allt ska klättras på, plockas isär, undersökas.

Vår fyraåring är stabil och trygg. Men han vill också vara liten. Vi leker bebis en del just nu. Det tycker han är roligt.

Humoristisk är han också! Han gillar att spela oss små spratt. Sovsprattet är det roligaste. Vi går ofta på det. Han låtsas alltså att han sover. Skojigast, tycker han, är detta vid tidpunkter då föräldrarna tycker att det det är sämsta möjliga tid för barn att sova.

Fyraåringen gillar leverpastej, väldigt mycket.

Både han och hans lillebror åt för övrigt inte mycket fast föda förrän vid cirka 10 månader, minns jag. Inte ens då var det några stora mängder. De fick äta lagom stora bitar av familjens mat (om du är intresserad, läs om blw-metoden, alltså plockmat till små barn). Det mesta hamnade på golvet.

Jag var inte särskilt stressad över detta. Jag ammade på och försökte se till att mycket av den mat som barnen petade i sig var järnrik. Båda bröderna började äta betydligt mer när jag började jobba igen, någonstans efter året, och de var hemma med sin far.

Det ökade intaget av fast föda skedde med en gång. Barnen åt massor när jag inte var hemma. Min sambo erbjöd min urpumpade bröstmjölk i pipmugg, men i synnerhet den yngsta sonen har inte varit ett dugg intresserad. Kommer inte mjölken ur rätt kärl får det vara.

Jag tänker ibland på föräldrar som ammar mycket och ska börja jobba och är oroliga för att barnet, kanske 9-10 månader gammalt, kanske strax över året, inte äter så mycket fast föda ännu. Det kan mycket väl ge sig av sig självt, skulle jag vilja säga till dem. Naturligtvis kan jag inte veta något om den enskilda familjen och det enskilda barnet, men av egen erfarenhet vet jag att det kan gå jättebra att börja jobba även när man har ett barn som fortfarande ammas väldigt mycket.

Just nu är tvååringens aptit stor. Han äter som en häst. Nästan allt går ner, även fisk och röror och såser som det är lite oklart vad de innehåller. Sexåringen älskar sushi. Fyraåringen älskar som sagt leverpastej. Och mackor och pasta och köttbullar. Äpplen och röd paprika är godkända, så några enstaka vitaminer slinker ned.

Tvååringen är just nu väldigt kär i mig, sin mamma. Han älskar att gosa och kramas med sina syskon – och med mig. Pappa och mormor och farmor får lite mer sparsamt utdelat gos. Är han på annat håll med människor han är trygg med och jag inte är med går det nästan alltid bra ändå. Men är jag nära vill han gärna vara hos mig.

Tvååringen och fyraåringen är i maskopi om allt möjligt. För det mesta är det beskedliga saker de kokar ihop. Och roliga saker. Det är vattenlekar. Och enstaka mjölklekar.

Det är frysexperiment! Vad händer om man lägger ett decilitermått med mjölk i frysen, och så en clementin i mitten? Hur ser det ut på morgonen?

Vi märker inte de där förflyttningarna in och ut ur frysen. Plötsligt på morgonen står bara en clementin i fryst mjölk på köksbordet.

Eller så står där ett fryst äpple.

Vår sexåring, hon växer så det knakar också. Vår älskade bebis som vi bar runt på i bärsjal och bärsele på stadens gator. Som jag aldrig fick amma som jag ville, men det spelar ingen roll nu. Som hängde över sjalkanten och sa ”dä, tla!” med ett ett lyckligt leende när jag bar henne i bärsjalen och vi gick och tittade på grejer ihop. ”Tla” betydde någonstans i ettårsåldern ”bil” .

Nu ska hon börja skolan. Hon vill ha närhet och gos och någon som lyssnar – såklart! – men börjar också hitta sina egna vägar och vill inte nödvändigtvis dela med sig av allt som hon tänker.

En sak som är rolig är att jag upplever att vi kan ha gemensamma intressen, sexåringen och jag. Under småbarnsåren hittills har min och min sambos fritidsintressen gått på sparlåga, vi har inte haft tid att odla dem. Så att upptäcka att ens barn gillar att göra samma saker som man själv, det är kul.

Sexåringen gillar att rita. Hon är konstnär med daglig serieproduktion och hög produktionstakt. Jag gillar att rita men känner aldrig att jag riktigt kan ta mig tiden. Men när vi har en stund tillsammans, sexåringen och jag, då ritar vi ibland. Ofta påbörjar jag en teckning och så fortsätter hon på den, med sina egna idéer.

Häromdagen råkade vi hamna i en nästan tom kyrka som hade en rithörna. Vi skulle bara gå in för att låna toaletten, men blev kvar i en timme vid ritbordet. Där ritade vi på varandras teckningar ihop medan en pianist övade inför en konsert. Det var en magisk stund. Det är inte ofta sexåringen och jag kan umgås helt ensamma. De stunderna känns speciella.

När hon fyllde sex, ungefär, flyttade hon ut från vår gemensamma jättesäng och började sova i eget rum. Hon tyckte att småbrorsorna sparkades för mycket och ville ha lugn och ro. Helt odramatiskt var det. Hennes pappa och jag saknar hennes små omfamningar om natten, men gläds samtidigt åt hennes utveckling.

Hon vill fortfarande somna bredvid någon av oss vuxna. Helst vill hon ha godnattsaga i mörkret. Jag har en saga som är som en lång följetong som får en improviserad fortsättning varje kväll. Den handlar om två föl och deras magiska äventyr. Sexåringen är ofta med och bestämmer innehållet. Tack vare hennes input finns karaktärer i historien som inte hade funnits annars, som ninjasköldpapporna och My Little Pony-hästarna och Sommarskuggan.

Hur länge vill hon höra min saga i mörkret, undrar jag ibland. När hon kommer hon vilja stänga dörren om sig och tycka att mina sagor är för småbarn? Jag vet att det kommer att hända. Jag vill bara att det dröjer ett tag till dess.

Det är spännande tider, detta. Och hisnande.