FÖRÄLDRATANKAR. Jag har länge tvekat om jag ska kalla mig feminist (jag tänker inte gå in på mina filosofiska grubblerier om det här). Men nu är det nog dags. Jag ser trådar hos populära debattörer på nätet svämma över av kvinnohat. Och så oroas jag över hur livet ska bli för mina barn, två pojkar och en flicka.
De är sex, fyra och två år gamla. Alla tre kommer att påverkas av de deprimerande ”regler” i samhället som säger att pojkar får bete sig på ett sätt och flickor får bete sig på ett annat.
Så igår, ute på språng, hade jag mitt första feministiska samtal med min sexåriga dotter. Sa jag rätt saker till henne? Var jag för kategorisk om pojkar och män? Ni som läser får hemskt gärna återkoppla till mig. För detta är viktigt för oss alla och jag själv trevar mig fram som förälder på denna punkt.
I mitt huvud, utan att säga något till dottern, kom jag även in på tankar om det påstådda ”föräldrakäbblet” mellan kvinnor kring amning och flaskmatning. Mer om det strax.
Det började med att dottern och jag pratade om barnprogram. Vi var på väg till badet. Jag sa att jag störs av vissa barnprogram. Tjejerna där bråkar med varandra hela tiden! Till exempel finns en variant av My Little Pony där hästarna har förvandlats till high school-tjejer. De är uppdelade i läger om onda och goda och gör allt för att konkurrera med varandra och sätta krokben för varandra.
Kampen mellan det onda och det goda är såklart en gammal härlig klassiker, men det blir så tröttsamt när det är unga tjejer som ska fajtas och vara taskiga mot varandra. Via de här programmet insuper min sexåriga dotter det gamla felaktiga och (mot kvinnor) förminskande budskapet: Att inga i hela världen är så elaka mot varandra som flickor/kvinnor är. Och att flickor/kvinnor är småsinta och fokuserar på småsaker istället för de stora, viktiga, sakerna.
Jag sa till dottern: ”Visst ska man säga ifrån om någon är dum mot en, vare sig det är en flicka eller pojke som är dum. Men det är också bra om flickor håller samman om det går. För i livet kommer det vara så att grupper av killar titt som tätt kommer att vilja vinna över grupper av tjejer. Och då är det bra om vi håller ihop.”
Jag fortsatte:
”Tänk dig det är en grupp killar och en grupp tjejer som är i varsitt lag inför en tävling. Vem tjänar på att tjejerna börjar bråka då? Jo, killarna. Ibland är det lite så att de vill att tjejer ska bråka. För medan flickorna bråkar, vad händer då? Jo, då har pojkarna tid att i lugn och ro träna inför tävlingen. Och så kanske de vinner bara för det.”
Här avbröt dottern och sa att hon absolut inte tänker låta detta ske:
”Om någon försöker få oss att bråka tänker jag strunta i det och så kommer vi träna ännu mer. Och förresten tänker jag flyga till Kacki-backi-landet och ta Kacki-backi-tåget (saker ur egen fantasivärld) och vinna tillsammans med mina kompisar. F får vara med oss och vinna också, han är den bästa pojken som finns.”
Jag: ”Det är inte så att jag säger att pojkar är dumma, det förstår du va? De flesta pojkar är snälla och de flesta flickor är snälla. Det jag menar är att grupper av pojkar kan tävla med grupper av flickor i livet för att få det bättre än dem. Och tjejer är inte bråkigare än andra. Så kan tjejer hålla ihop när det blir så, då är det jättebra.”
Dottern: ”Jo, det förstår jag. Nästan alla pojkar jag känner är snälla. F är bäst av allihop.”
Och jag själv ställer mig allt oftare frågan: Vem vinner på att kvinnor bråkar? Vem tjänar på att nyblivna föräldrar, till exempel, bedriver till synes eviga och stundtals sårande debatter om amning och flaskmatning?
Orden i debatterna är inte sällan hårda och kategoriska från samtliga håll. ”Man ska väl i alla fall försöka amma, fattar inte att vissa inte ens försöker, så själviskt!”. Eller ”Ni ammande mammor som skryter om era tjocka bebisar, ni vill hela tiden trycka till oss andra som inte kunde amma.” Etc, etc i evinnerlighet.
Att hålla på med sådana meningsutbyten, menar jag, tar bort fokus från vad problemet i grund och botten handlar om: Inte att kvinnor skulle vara mer argsinta och småsinta än andra, utan om att födsel och eftervård, inte minst hjälp med amning/bebismatning inte prioriteras tillräckligt! I systemet läggs inte tillräckligt med pengar på detta. Och då blir resultatet inte så bra!
Konsekvensen av detta blir ytterst att föräldrar ställs mot varandra. Medan vi tjafsar på internet sitter någon där i toppen av kedjan och gnuggar händerna. Detta eftersom ”käbblet” på marken gör att föräldrar missar att rikta rättmätig ilska åt det håll där den hör hemma, det vill säga mot den ordning och det system som har bidragit till att skapa dessa negativa känslor inom oss.
Nu vill jag genast säga att detta är en väldigt hårddragen beskrivning. Naturligtvis sitter inte beslutsfattare på riktigt och skrockar och säger ”hehehehe” och gnuggar händerna när föräldrar bråkar med varandra. Detta handlar heller inte om ondska eller illvilja hos enskilda beslutsfattare. Sjukvården är en trög koloss som inte förändras i en handvändning och alla som beslutar om den vill såklart att den ska fungera optimalt. Det är också många olika patientgrupper som behöver sitt och pengarna är inte obegränsade. Allt det förstår jag.
Samtidigt får de stora bristerna i eftervården bara fortsätta, år efter år efter år. Även Socialstyrelsen konstaterade nyligen att det finns betydande brister i eftervården, alltså den vård som erbjuds efter födseln och som inte minst handlar om att komma igång med amning/matning.
Och samtidigt lever vi i ett samhälle som har tydliga patriarkala drag än idag. Ett samhälle där kvinnor gärna ska bita ihop och klara biffen själva, för det har vi ju alltid gjort, eller hur?
Och så här mycket kan vi kanske enas om utan att för den skull ägna oss åt konspiratoriskt tänkande: När åsidosatta och utsatta grupper bråkar med varandra istället för med systemet slipper systemet undan. Och det får ytterligare en chans att förbli som det varit.
Så här tänker jag att detta lite mer konkret kanske kan te sig vad gäller amning:
Många får rätt halvdan hjälp före och efter födseln med amning/matning. Ingen ger en liksom den ordentliga grundkursen. Man kanske aldrig träffar någon som i lugn och ro visar en hur bebisen ska ligga i famnen och hur den ska greppa bröstet för att det inte ska bli sår på bröstvårtorna. Man kanske inte heller blir visad de tecken som tyder på att bebisen faktiskt klunkar och sväljer mjölk (superviktigt att veta!) när den ligger vid bröstet.
Det kan bli rätt brutalt när man efter hemkomst från BB i värsta fall sitter med blödande bröstvårtor, en smärta som inte är av denna världen, en bebis som skriker av hunger och en amningsteknik som inte fungerar. Ledsnar man på detta eller i panik går över till ersättning är det lätt att man tänker saker i stil med (det har jag själv gjort, i alla fall):
”Men det var ett j-a tjat och en j-a press kring det där med amning, kunde ingen ha informerat en om hur svårt det är och tagit bort den här sjukt jobbiga pressen.”
Eller så kämpar och kämpar man och uppnår till slut en fungerande amning. Att gå i mål blir då lite som att ha bestigit Mount Everest. Då är det lätt att man känner sig lite stolt och speciell, om ni förstår vad jag menar. Och det kan gå ut över andra om man inte passar sig. Man kan kläcka ur sig saker, i den bubbla man befinner sig i, som blir till ett hån för andra. Det kan vara kommentarer som andas dryghet och överlägsenhet. Ni kanske igen typen av argument? Som: ”Jag kämpade som ett djur. Kan jag, så kan alla andra” eller ”Man får väl kämpa lite, det ingår i föräldraskapet, ge inte upp så lätt”.
Min poäng här är denna: Att mata sitt spädbarn på ett för en själv önskvärt vis ska inte behöva kännas som att bestiga Mount Everest! Då är det något som är fundamentalt fel från början.
En del kan kan ha det jättejobbigt med amning, vill jag återigen poängtera, trots bra hjälp. Precis allt rår man faktiskt inte på och alla har inte samma förutsättningar eller praktiska möjlighet att kämpa som galningar även om de i teorin skulle vilja det.
Men för väldigt många, tror jag, skulle påbörjandet av en fungerande amning på sin höjd behöva kännas som att bestiga Väsjöbacken (liten skidbacke i min hemkommun Sollentuna). Det är mer rimligt. Men det förutsätter att stödet och hjälpen finns där från början. Det förutsätter att alla fick en rejäl grundkurs före födseln, med korrekt och saklig information och ordentlig coachning varje dag under de allra första dagarna efter födseln. Av någon som faktiskt kan amning.
De som inte vill amma ska självklart, i detta önsketänkande från min sida, göra precis som de vill och ska inte få minsta lilla dammkorn av skit eller ifrågasättande mot sig. Och de ska få ordentliga instruktioner om hur de matar på andra sätt än genom amning. Det ena utesluter verkligen inte det andra!
Färre, menar jag, skulle känna ett behov av att slänga ur sig skit mot andra om bra hjälp och stöd hade funnits med från början. När människor inte får den hjälp de behöver – då vänder de sig lätt mot varandra. Vilket det oftast finns någon annan som vinner på, dessutom.
Så var uppmärksam på ”onödiga” bråk. Visst ska vi diskutera, diskussioner kan vara bra och utvecklande. Men låt inte andra så split och splittring och få dig att tappa fokus på det som är viktigt för dig. Det var väl det jag försökte förmedla till min dotter igår.
Jag vet inte om jag lyckades. Jag vet inte ens om jag lyckades säga något vettigt. Vad säger ni? Och hur snackar jag om detta med smågrabbarna så att de förhoppningsvis gör mer rätt än fel under sin uppväxt och i livet?
Om amning på babybaby.se:
Amning och ont i ryggen – mina åtta bästa tips för skönare amning
Video: Bebis hittar bröstet på egen hand efter födseln (19 min)
Video om amningsteknik (11 min)
Video on breastfeeding technique (11 min)
Video: Tillbakalutad amning, ”laid back” (11 min)
Bildserie: Bra position och stort tag
17 supertrick när bebisen amningsstrejkar
Video: Aktiv amning, 4 knep för mer mjölk i bebismagen (7 min)
Kvällsoro, maratonamning och magknip: 17 akut-tips!
22 skäl att läsa på om amning innan du får barn
Video: Den första bröstmjölken (10 min)
Video: Bröstkompressioner (2 min)
Video: Hamburgergreppet (3 min)
Video: Nyfödd sväljer bröstmjölk (2 min)
Video: Toa-amning (amning the true story, 1)
Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Caroline: ”Så började vi helamma igen”
Därför ammar vi ute – och inte alltid med stil
Amningsbilder som ljuger
Stöd Amningshjälpen
Därför älskar jag amningsmottagningen
Tänk på detta, BB och BVC!
Glädje och ilska på amningskonferens
Amningskurs till alla som vill!
Varför stressen i förlossningsvården pajar amningen – och varför detta är viktigt
Nyblivna föräldern Maria om amning i förlossningskrisen: Jag grät av stress
Serie om vanliga ”jobbiga grejer” vid amning:
När bebisen vill amma precis jämt (jobbiga grejer vid amning, del 1)
Sprängfyllda och läckande bröst (jobbiga grejer vid amning, del 2)
När det gör ont att amma (jobbiga grejer vid amning, del 3)
När bebisen favoriserar ett bröst (jobbiga grejer vid amning, del 4)
När bebisen amningsstrejkar (jobbiga grejer vid amning, del 5)
Intervjuserie om att föda barn och amma ”förr”:
Ulva, om att amma 1949
Linnéa, om att amma 1947
Norah, om att amma 1973
Nancy, om att amma 1955
Inga, om att amma 1968
Mamma, om att amma 1973
Om mina egna erfarenheter av amning:
Det hade jag velat veta om amning
Amningsförtvivlan och amningspress
Nytt barn, ny amning
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 1
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 2
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 3
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 4
Vi har fått en baby! Amningsdagbok, del 5
Empati kan inte ersätta amningskunskap
Jag störde mig på ammande mammor
Varför jag ammar ett barn som inte är bebis
Video: Därför ammar jag min tvååring (2 min)
Trebarnsmamman Lisen ammade på stranden: ”Ingen sa någonting”
Låter vettigt tycker jag! Jag tror det är viktigt att bara prata mycket om det. Kanske tänka på vilka filmer eller böcker barn konsumerar. Medvetna val liksom. Och så får de läsa din blogg! 😉
Tack så mycket för ditt svar! Ja, jag vill ju vara med och styra vad de läser och ser, men det är inte så lätt alla gånger. När de sitter där framför Youtube eller Netflix börjar de små ju göra egna val medan man själv diskar eller vad det nu är. En massa störiga annonser blir det dessutom när de kollar på nätet, men det går kanske att blockera? Ibland fastnar sexåringen framför Barnkanalen sent på dagen när det är utbud för lite äldre barn. Inte ens där tycker jag att man slipper undan en del perspektiv på killar och tjejer som känns lite unkna. Det är främst importerade program jag tänker på. Svårt, det där.
Ja verkligen! Vi hade ju inte Netflix när vi var små. Men så fanns det väl inte alls några medvetna serier. Jag vill att mitt barn ska läsa Kamratposten. Det stod mycket bra där!
Det finns ett program som heter Adblock som jag hade förut. Det tar bort reklam.
Tack för tipsen! Ja, Kamratposten är nog en bra grej när barnen är något äldre!