BEBISLIV. Hör upp, bebisföräldrar: Det kommer inte att vara så här jämt! Eller som de säger på engelska: This, too, shall pass! Det är nog en av de främsta lärdomar, skulle jag tippa, som väldigt många föräldrar har med sig efter det första året med det första barnet.
Bebisar är ruskigt föränderliga typer, nämligen. Så fort man tror att man börjat få kläm på deras vanor – så skaffar de sig nya! Otroligt frustrerande. Men också skönt (jag ska skriva mer om det längre ner). När det är jobbigt och man bara vill gråta kan man alltid tänka:
Det kommer inte alltid att vara på det här viset! This, too, shall pass! Det som verkar hugget i sten denna vecka kan faktiskt vara ett minne blott nästa vecka!
Här har jag klippt ihop en video som visar vårt yngsta barns första år i livet på tre minuter. Det blir rätt mycket amning, bröst och bärsjalar, bara så ni vet. Kolla gärna – själv drar jag efter andan när jag ser hur fort det går:
Jag och min sambo hajade verkligen till, på riktigt, när vi tittade på ovanstående video nyss:
”Men herregud vad fort det gick, särskilt där i början! I ett par veckors tid är han en liten tanig, spattig, hungrig sparvunge som gnyr och piper vid bröstet… Några veckor senare sitter han i soffan och snackar, typ.”
Det här fattade jag inte som förstagångsförälder. Inte min sambo heller, tror jag. Det går inte att fatta då. Allting är sprillans nytt och man är så mycket i nuet med sitt barn. Hela tiden. Det finns så mycket att lära – och en hel liten individ att lära känna.
Vad vill jag då med denna text och video? Jo, jag hoppas att det kan vara lite trösterikt, för den som kanske sitter med sitt första nyfödda barn och tycker att tillvaron är påfrestande (tro mig, jag har varit där!), att få höra detta:
Det händer så mycket! Hela tiden! Det som din bebis verkar ha bestämt sig för just nu, det kan vara helt annorlunda nästa vecka! Lite på gott och ont, förvisso. Bebisen kanske sover som en kung nu. Det behöver inte vara så nästa eller nästnästa vecka. Eller: Bebisen sover oroligt, vaknar vid minsta lilla fis eller suck och är fastlimmad vid bröstet med något slags bebis-superlim samt tjuter som en mistlur vid varje borttagningsförsök. Det kan vara en helt annan (och angenämare) melodi om bara någon vecka eller några veckor!
Några andra konkreta exempel:
Bara för att din sovande bebis inte går att lägga ned i sängen utan att hen vaknar och är ledsen efter max fem minuter – betyder det inte att det alltid kommer att vara så. Efter några månader brukar det vara mycket lättare, tycker jag, att lägga ned ett sovande barn och barnet sover vidare. Vill du ge bebisen massor med närhet men samtidigt få något gjort är det också en ypperlig idé att ha bebisen i bärsjal eller bärsele. Läs mer här och här.
Bara för att din bebis kinkar och kanske även vrålar vid bröstet – vi själva hade en jättejobbig strultid med amningen runt 3-4 månader med de två yngsta barnen – kommer det inte alltid att vara så. Och: Det finns sådant som underlättar när bebisen får för sig att amningsstrejka och konstra. Kolla supertricken här!
Vill du amma finns det dessutom bra hjälp att få med amningen i början. Det finns råd och enkla tips som kan göra amningen dramatiskt mycket lättare på nolltid. Man kan behöva känna till var man ska söka den bästa hjälpen, bara. Jag tänker inte minst på när amningen gör ont, vilket är rätt vanligt. Läs här!
Och så kvällsoron, den där otroligt stressande gråten framåt seneftermiddagen och kvällskvisten som många bebisar ägnar sig åt de första en-två månaderna, den kan ju få vem som helst att bryta ihop. Men även den går över! Och det finns livräddande trick medan det jobbiga pågår! Läs allt om det här.
Obs! Är du kontinuerligt nedstämd över att livet med bebis är jobbigt finns det såklart bra hjälp att få! Snacka med ditt BVC om att få samtalshjälp, eller om du tror att din bebis av någon anledning inte mår bra. Det finns saker som man absolut inte ska vifta bort med ”det går över”. Mår du eller bebis dåligt ska du och vården självklart ta det på allvar och du/ni ska få hjälp att felsöka!
Och: Amma behöver man självklart inte heller göra om man inte trivs med det eller om det bara skapar stress och plåga!
Underbar film! Tack för alla inspirerande texter. Jag är förstagångsförälder och lilltjejen är nu 12 veckor. Jag har haft och har fortfarande stor glädje av alla tips och tricks som du delar med dig av på bloggen. Du kanske ska skriva en bok någon dag om de första spädbarnsåren till blivande småbarnsföräldrar? Du har en massa härliga texter. Ta hand om dig.
Kram från nybliven mamma.
Tack snälla du för din kommentar! Ja, bok vore skoj! Ska bara hitta tid till det… 😀
Åh vad underbar video! Har nyss klippt ihop en egen på vår 13-månaders och förundras över det första året som gick SÅ LÅNGSAMT men ändå var över fort. Vi har en supertjej idag men det har inte alltid varit så. Första halvåret var det mest skrik och frustration. Väntar nummer två nu och ser med spänning fram emot denna resa. Är samtidigt lite rädd för hur orken kommer räcka till med två små. Vill ju ändå ha flera barn tätt liksom jag och mina syskon varit och era mysiga stunder får en att smälta. Men hur är det när det är jobbigt?
Hej! Åh, tack! 😀
Året med bebisen var ju bra mycket jobbigare, i alla fall periodvis, än vad videon ger sken av. När det var gråt och skrik och våndor (och kräk och öroninflammationer) hade man ju inte kameran framme, direkt. Eller när man satt och hade panikångest av att känna sig fast och låst och tröttare än tröttast.
Jag tycker själv att det mycket blivit enklare i bebislivet någonstans runt 4-5 månader. Då har vi fått lite rutiner (fast dem ändrar ju sålkart barnet på rätt vad det är!), amningen har funkat bra, syskonen har vant sig vid allt det nya.
Och i den åldern har jag haft bebisen en del på ryggen, i sjal, emellanåt. Det är en ventil för mig. Med sovande bebis på ryggen har jag kunnat sysselsätta mig själv hemma med allt möjligt och inte behövt gå runt och vara rädd för att bebisen ska vakna ”i förtid” från en tupplur och vara ledsen.
För mig var det lite av en chock att bli tvåbarnsförälder och jag minns att jag var livrädd första gången jag skulle vara ensam med båda två. Jag ringde en kompis som fick kom och hålla mig sällskap 😀 . Men det gick förstås jättebra. Och snart känner man sig rutinerad och van vid det nya och blir gråtfärdig av lycka när man ser de små vara kärleksfulla mot varandra och ha glädje av varandras sällskap.
TACK för välbehövliga ord! Blev förälder för första gången för 9 veckor sedan och är mitt i en sån jobbig period där allt känns svårt. Dina texter har hållit mig sällskap många vakna nätter, och amningsstunder dagtid, och jag har kunnat hämta tröst och kraft ur dem. Den här bloggen är som ett uppslagsverk! 🙂
Vad underbart fint att läsa, tack för dina ord!! Hoppas det blir lite lättare snart! ❤
Hej! Tur att din blogg finns – den har jag återvänt till många gånger under de här första nio månaderna med barn och hittat tips eller tröst. Eftersom det här är första barnet undrar jag lite hur sömnen kommer att utvecklas framöver för barnet. När Tove som min dotter heter ska sova går det till på ett av tre sätt:
1. Jag ammar henne i sängen och hon somnar
2. Hon får åka vagn och somnar
3. Hon får åka bärsjal/sele och somnar
Hon är som sagt nio (snart tio) månader. Det jag undrar är väl när hon kommer börja slockna av sig själv, liksom i sängen utan amning. Och: kommer det ske av sig självt eller behöver jag träna med henne? Jag har hittills varit alldeles för bekväm för att träna, vi har ju ändå tre sätt som funkar! Så det är ingen stress. Men jag undrar…
Om du har skrivit om sovvanor och hur de förändras får du gärna tipsa om inlägg!
Tusen tack för allt.
Hej! Tack för din kommentar! 🙂
Förlåt sent svar, det har varit lite mycket allt på sistone 😀
Och jag vet inte om jag har något bra svar, egentligen… Det där varierar nog. Men mina barn har nog varit lite olika vad gäller när de börjat somna på egen hand. Det är inget vi har kämpat för, utan det har blivit när det har blivit. Vår minsting vill fortfarande somna vid bröstet, men KAN somna ändå om han måste.
Och det är olika beroende på vilken förälder som är hemma. Är jag inte hemma slocknar barnen med pappa, efter lite bokläsning. När de var små fick pappan vagga i selen/sjalen, åka vagn eller vad som nu funkade.
Är jag hemma vill de somna nära mig, allihop. Barnen är 7, 5 och 3. Det blir lite trångt i sängen – som tur är har vi en stor säng. Vi sover där allihop (tja, pappan i familjen blir lite utknuffad numera och sover på madrass intill).
Kanske att våra barn började slockna på egen hand, åtminstone emellanåt, runt ett års ålder eller så. Jag minns inte riktigt.
Förlåt flummigt svar, jag har lite svårt att minnas hur det har varit. Vi sover gott nära barnen, så det har liksom inte funnits något behov av någon ”träning” här. Den enda ”träning” jag har känt mig nödgad att göra var nyligen när jag avskaffade nattamningen för minstingen.
Här har jag för övrigt skrivit ned lite egna tankar kring barn och sömn, om det kan vara intressant (dock inget forsknings- eller faktamässigt om sömnvanor och hur de förändras, mer mitt eget filosoferande):
http://www.babybaby.se/category/barn-och-somn/