Därför bloggar jag om amning!

AMNING. I fredags, den 9 mars 2018, var jag inbjuden att tala på Amningsfredag vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Arrangörer är institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet. Jag var rätt nervös före – jag är ovan vid att tala inför publik och hade dessutom en envis hosta efter en förkylning. Men en termos med te med massor av honung höll lyckligtvis hostan borta.

Jag hade bjudits in för att berätta om denna blogg, varför den kom till och varför jag gör den. Rätt mycket av min presentation gick ut på att berätta vad som drev mig att starta babybaby.se. Här nedan kommer, i text, mitt timslånga föredrag om någon är nyfiken. Därför bloggar jag om amning, kan föredraget sammanfattas. Det kommer ett par ny-hopklippta videor också!

Den första tiden med första barnet

Här är jag med vårt första barn på BB. Det var 2011. Vi var kvar i tre dygn på BB. Det var på min begäran som vi stannade så pass länge. Jag var väldigt angelägen att få hjälp med att komma igång med amningen. Jag var nämligen orolig att amningen inte skulle fungera och kände mig väldigt osäker.

Mycket av min oro byggde på min mammas upplevelser. Hon hade flera gånger berättat ångestfyllda historier om hur det var att amma mig och min bror på 70-talet. Hur hon ville amma oss men att det inte gick. Hur hon kämpade men att mjölken inte räckte.

Här är mamma och jag 1973. På bilden nedan: Ett av de sällsynta tillfällen då amningen av mig fungerade bra.

Mamma kan än idag, när vi pratar om hennes amning på 70-talet, bli så ledsen av minnena att hon får tårar i ögonen. Nästan 45 år efter att det hände! Så djupt kan det sätta sig att vilja amma sin unge – men inte kunna göra det på det sätt man hade önskat. Läs min mammas story här.

Vad varken mamma eller jag visste 2011, då jag fick mitt första barn, var att hon och andra fick sin amning mer eller mindre pajad av sjukvården på 1970-talet, på grund av de vårdrutiner som gällde då.

Mamma har berättat hur hon och mammorna på BB skulle amma var tredje timme, inte oftare, och hur bebisen skulle vägas före och efter amning. Efter amning skrev man upp hur mycket barnet hade gått upp i vikt och checkade av mot en tabell. Det som saknades på vågen skulle fyllas på med tillägg och flaska. Efter varenda amning. Inte konstigt att många inte kunde amma med de rutinerna. Amningen fick ju ingen vettig chans med en sådan start.

Vi fick ett jättefint bemötande på många sätt på förlossning och BB 2011. Personalen kändes vänlig och inkännande. Men tyvärr fick vi inte så mycket konkret hjälp med amningen. Det har jag förstått i efterhand.

Det där med att bebisen ska få en ostörd första timme vid bröstet och få söka sig till bröstet mer eller mindre på egen hand (video här), det var det inte heller tal om på Södersjukhuset våren 2011. Jag minns att två i förlossningspersonalen dockade min bebis till mitt bröst och sedan gick.

Hjälp, hur gör man?

Nä, det var mycket jag inte fattade och som ingen dessvärre visade mig på något konkret sätt. Som hur man får till det där berömda taget om bröstet. För så mycket hade jag förstått – att det var viktigt att barnet skulle gapa stort om bröstet och få ett stort tag, eller grepp. För annars skulle det göra ont. Men hur gör man för att få det där stora taget, då? Hur håller man bebisen, hur ska det kännas, hur ska det se ut? Jag förstod inte.

Ibland ringde jag på klockan flera gånger varje dag för att ställa samma fråga: ”Hur ser det ut? Har hon ett stort tag om bröstet?”.

Varje gång fick jag samma svar: ”Det ser bra ut, fortsätt så.”

Men bra kan det inte ha varit. Det har jag insett i efterhand. Hade bebisens tag om mitt bröst varit bra hade jag inte åkt hem efter tre dagar med blödande bröstvårtor och en sådan smärta att jag grät varje gång jag skulle amma.

Riktigt dåligt självförtroende vad gällde amningen hade jag också. Jag var snart övertygad om att min mjölk inte räckte. Det kom ju så lite när jag klämde på brösten, bara enstaka droppar. Och bebisen verkade ofta otålig och ledsen, även efter att jag hade ammat henne. Redan på hemvägen från BB köpte vi flaska och ersättning. Vi började tilläggsmata direkt efter hemkomsten.

Amningsställningar och grundinfo

När jag ser bilderna från BB slås jag av ett par saker. För det första hur jag satt. Jag kan inte minnas att någon coachade mig i hur jag kunde hålla i barnet vid amning. Dels för att sitta skönt, dels för att underlätta för det där stora taget om bröstet.

Jag satt i diverse improviserade amningsställningar och jag önskar att någon hade sagt något. För särskilt bra satt jag inte.

Här, till exempel. När jag ser den här bilden gör det nästan fysiskt ont i bröstet, eller vad säger ni andra?

Jag önskar att någon exempelvis hade tipsat mig om att sitta med armen om ryggen på barnet och trycka henne lätt mot mig. Som jag sitter ovan glider hon ju nästan bort från bröstet. Man kan se hur hon förmodligen mest ligger och suger på toppen av min bröstvårta. Inte konstigt att man åkte hem från BB med blödande skavsår på brösten!

Den här bilden är också från BB. Jag önskar att någon även här hade gett mig tips om sittställningen. Att det kunde vara bra att inte låsa fast bebisens huvud med min hand, till exempel. Att det kunde vara bättre att ha armen om hennes rygg så att hon kunde röra på nacken och därmed bättre kunna greppa bröstet.

En annan grej som jag slås av när jag tittar på de här bilderna är hur många foton vi har där bebisen hackar mot pappas hals och försöker käka upp pappa, typ. Man ser hur hon hackar som en liten hackspett.

Vad vi inte hade den blekaste aning om – och som jag inte heller kan minnas att någon sa något om vare sig på mödravården eller BB – var att detta är amningssignaler! Tydliga sådana, dessutom (läs mer om amningssignaler här).

Vår bebis hackade för att hon ville amma. Jag önskar att jag hade fattat det och att någon sagt något. Att någon hade sagt: ”När hon gör så här, amma henne. Hon visar att hon vill amma.”

Men eftersom vi inget visste tyckte vi att det här beteendet var lite gulligt och roligt och försökte avleda bebisen genom att låta henne suga på ett finger. För vi trodde att det var så man skulle göra. Och jag trodde att det normala var att amma var tredje timme. Det fanns inte i min föreställningsvärld att jag kunde föra min bebis till bröstet varenda gång hon höll på som här på bilderna. Jag hade ingen aning om att det hade gagnat min amning.

Det var mycket pickande och sugande på händerna de där första dagarna på BB. Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser bilderna nu. Ledsen för att vi så lite förstod. Att vår bebis var hungrig och ville amma men att vi inte fattade det.

Jag blir också ledsen när jag tänker på hur sänkt mitt självförtroende var när vi lämnade BB – och hur mycket av den sinnesstämningen som hade kunnat undvikas om jag bara, i något endaste läge, fått lite grundläggande information om bebisar och om de första dagarnas amning.

Som hur små mängder råmjölk som kommer de första dagarna, men att mjölken är superkoncentrerad och att det är normalt och helt i sin ordning att mängderna är små!

Jag trodde också att när den vita, så kallade mogna, mjölken ”rann till”, som alla pratade om, så skulle det vara lite som att sätta på en kran och det skulle stänka åt alla håll. Typ. När det inte hände trodde jag att det var fel på min kropp och mina bröst.

Jag hade behövt veta att även om det känns som om brösten är tomma de första dagarna – så är det trots det superviktigt att amma mycket och ofta och med en fungerande teknik (stort tag) om man vill få igång amningen på bästa möjliga vis.

Jag hade velat veta att det är viktigt för den som vill amma, särskilt den som vill helamma, att mjölkproduktionen får massor av stimulans de allra första dagarna då mjölkbildande hormoner i kroppen är på sin absoluta topp. Att mycket amning de första dagarna är något man har igen senare.

Jag hade också behövt höra att en bebis som blir ledsen när man lägger ned den efter amning inte nödvändigtvis är ledsen för att den fortfarande är hungrig, Det är så mycket annat än hunger som kan göra bebisar ledsna. Som att ligga ensamma. Väldigt många bebisar vill ha mer eller mindre konstant kroppskontakt den första tiden. Får de inte det kommer de att protestera. Det hade underlättat så mycket om någon hade sagt något om detta. För när bebisen dåsade till vid bröstet och jag la ner henne och hon började gråta – ja, då blev min slutsats genast att hon inte blivit nöjd av min bröstmjölk, att den inte räckte.

Jag kan inte minnas att den här grundläggande informationen gavs på mödrahälsovården, heller. Och dit gick man ändå i hela nio månader. Det var inget på MVC om att amning är en teknik – något som förälder och bebis måste lära sig ihop. Att huruvida man kan amma som man önskar inte är något ödesbestämt. Att det inte är ett genetiskt lotteri med något slags fifty-fifty-chans att ”lyckas”. Att man faktiskt kan påverka sin egen amning och mjölkproduktion! Att det finns en vits med att läsa på om amning i förväg! Inget sådant fick vi höra, såvitt jag kan minnas.

Eget ansvar?

Apropå detta med att läsa på: Vid några tillfällen har jag sett/hört föräldrar skriva eller säga ungefär så här:

”Men varför ligger ansvaret på vården och myndigheterna att informera en massa om amning? Man har väl ett ansvar själv också, att informera sig själv. Man har ju faktiskt nio månader på sig!”

När jag hör eller läser sådant tänker jag:

Ja. Som med andra hälsofrågor har man ett visst eget ansvar. Men! Vet man inte ens att det finns något att informera sig om – vet man inte ens att det existerar information därute som är bra att känna till och som man kommer att ha glädje av – ja, då faller ju det resonemanget. Vet man inte ens att man ingenting vet… ja, ni fattar.

Min sambo och jag var så okunniga om amning innan vi fick barn – och jag tror ingalunda att vi har varit ensamma i det – att vi inte ens förstod att vi inget förstod. Jag levde i tron att amning är något som antingen funkar eller inte funkar, att tiden får utvisa. Att antingen så går det, eller så går det inte.

Och min egen slutsats blev alltså väldigt snabbt att det inte gick. Eftersom ingen, i något enda läge, tagit denna villfarelse ur mig. Jag trodde att det skulle bli för mig som det hade blivit för min mamma. För det kändes så när vi åkte hem från BB.

En snabbt nedåtgående spiral

Hemma blev det snabbt mer och mer flaska och ersättning. Bebisen började tidigt konstra vid bröstet, antagligen för att det rann fortare ur flaskan och hon blev otålig. Kvällsoro bidrog säkert, men det var inget jag hade hört talas om. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Så det blev mer flaska.

Jag pumpade också, med en hyrd pump från sjukhuset, för att jag hade sår på brösten och pumpen hade rekommenderats av personalen. Men det var inte så himla bra med pumpandet, för mjölken jag fick ut ville jag ju ge till barnet. Och då blev det ännu mer flaska. Jag delammade i flera månader och kämpade verkligen med det. Men till slut rann mig amningen ur händerna.

Amningscentrum

Den enda instans som gav mig någon vettig och konkret amningshjälp med första barnet var Amningscentrum, Södersjukhuset amningsmottagning. Dit fick jag komma en eller två veckor efter första barnets födsel. Jag hade ringt på telefonsvararen och gråtit och sagt att det gjorde så ont när jag ammade och att det inte gick bra alls. Jag fick komma dit samma dag som jag ringt, tror jag. Jag fick träffa en underbar barnmorska som heter Wiveka, det är hon på bilderna här.

Hon visade mig för första gången hur jag kunde vänta in mitt barn vid bröstet – låta barnet picka och söka och vänta till att dess att barnet gapade riktigt stort. Först då skulle jag, snabb som en iller, föra barnet mot bröstet. Hon visade mig också hur jag kunde lyssna efter små klunkljud.

”Hör du? Det där betyder att hon sväljer mjölk”, sa Wiveka.

Det var helt nytt för mig! Wiveka sa också att när klunkandet avtog kunde jag byta bröst. Då kunde bebisen kvickna till och amma en stund till. Och när klunkandet avtog på det bröstet kunde jag byta tillbaka igen. Och så kunde jag hålla på så.

Det här var ju superbra information! Tyvärr kom denna information lite väl sent. Det hinner hända mycket med en amning på en till två veckor. Mycket kan hinna gå åt skogen. Tyvärr blev uppförsbacken för brant för mig, jag klarade inte att ta mig tillbaka till mer amning. Det blev för svårt med den start vi hade fått. Men efter mötet med Amningscentrum slutade amningen i alla fall att göra ont. Det var en stor lättnad.

Gravid igen!

Ett drygt år efter detta blev jag gravid med andra barnet. Och då jäklar! Då finkammade jag hela internet efter bra och trovärdig information om amning. För det hade mer och mer gått upp för mig hur lite vi vetat om med första barnet och hur mycket av våra problem som faktiskt hade kunnat undvikas. Jag lusläste bland annat Sagogrynets blogg – hett tips! – och stora delar av Amningshjälpens hemsida.

Jag gick också Amningskurs för blivande föräldrar, i Amningshjälpens regi. Vid den tiden gavs den kursen i Stockholm, kostnadsfritt. Det var väl inte så himla mycket nytt som jag lärde mig i sak på den kursen. För jag hade ju redan finkammat hela internet. Jo, visst var det ett och annat i faktaväg som var nytt. Men det jag verkligen fick ut av kursen, och som var viktigt för mig, var lite självförtroende. Jag kände för första gången att amning var något som jag och min bebis kanske faktiskt skulle kunna fixa. Att det faktiskt skulle kunna gå.

Budskapet från kursledaren, Anouk, var ungefär detta: ”Det här kommer du och din bebis att greja. Och skulle det uppstå problem, eller du har undringar, så kan du ringa mig i princip när som helst.”

Lillen är här! Åter till Amningscentrum

Det gjorde jag också. Ringde, alltså. Redan dag två efter bebisens ankomst hade jag hunnit med att få hem Anouk, kursledaren, på hembesök och hade hunnit med ett möte med en barnmorska från Amningscentrum på Södersjukhuset, mitt sjukhus.

Det var jag som hade ringt sjukhuset och propsat på ett möte. Jag minns att jag sa något i stil med: ”Jag vill träffa någon som garanterat kan amning. Den här gången får ni faktiskt hjälpa mig.”

Det var mötet med barnmorskan från Amningscentrum som gjorde den stora skillnaden i det läget. Jag minns barnmorskan som vänlig och ganska resolut. Hon guidade mig effektivt:

”Nej, du behöver inte den stora amningskudden du tagit med dig. Sätt dig bara här, på stolen här. Det räcker med en vanlig huvudkudde i knät, här får du en.”

Det var en rätt tunn och sladdrig landstingshuvudkudde. Jag tror att hon la ett par böcker under mina fötter också, för att få upp mina ben lite så att inte låren sluttade nedåt. Och så fortsatte hon (obs, ungefärlig återgivning ur minnet):

”Nej, inte armen så där, ha armen under ditt barns nacke, låt armen löpa bakom hans rygg och ha handen mellan hans skulderblad. Lite längre ned, bra. Nu låter du honom söka bröstet. Nu gapar han stort, nu kan du dra honom mot dig. Så! Tryck till lite med handen mot skulderbladen nu, då hjälper du honom att behålla det stora taget om ditt bröst. Den andra handen kan du ha på hans rumpa. Så där. Hur känns det?”

En kort tid senare bad jag min sambo att ta några bilder på den här ställningen och de här handgreppen jag fått lära mig av barnmorskan från Amningscentrum. Så här såg det ut (vid det laget hade jag skaffat mig en amningskudde som man knäppte i midjan, det är den mintgröna grej som bebisen ligger på):

Barnmorskans guidning till en bekväm ställning och ett stort tag om bröstet tog nog max 2-3 minuter.

Och min reaktion var ”wow”. Fantastiskt! Det här tog ju inte många minuter, men gör all skillnad i världen! Jag sitter jätteskönt och amningen gör inte ett dugg ont.

Jag hade i det läget, med bebisen två dygn gammal, börjat få små antydningar till sår, eller skav, på bröstvårtorna. Men i den här ställningen kändes absolut ingen smärta. Amningen fortsatte att vara helt smärtfri efter detta. De ömma och lite skavda partier på bröstvårtorna som hade kunnat bli sår, om jag inte hade fått bra hjälp, försvann i ett nafs.

Några dagar senare var jag återigen tillbaka på Amningscentrum på Södersjukhuset. Jag tror att bebisen var fem dagar gammal då. Jag minns faktiskt inte varför jag kom dit just då – om jag hade begärt det själv eller om det blev en del av det regelmässiga återbesöket på BB. Men återigen fick jag träffa Wiveka, den underbara barnmorskan som hade hjälpt mig med barn nummer ett.

Det som Wiveka hjälpte mig med när nya bebisen var fem dagar gammal var inte så mycket praktiska instruktioner, för det hade jag redan fått. Det hon gav mig var dock nog så viktigt, nämligen tonvis med pepp. Wiveka överöste mig med positiva budskap. Jag kände för första gången, på riktigt, att jag och min bebis nog skulle klara detta med amningen.

Det sätt som barnmorskan Wiveka peppade mig på var smart. Det här tillvägagångssättet är kanske inga nyheter för er som jobbar med sådana här saker, men för mig var det något nytt. Jag tänkte, medan Wiveka pratade: ”Jag ser vad du gör, och det är psykologiskt smart – och jag tänker svälja det med hull och hår.”

Det barnmorskan gjorde var nämligen att inte berömma mig direkt utan peppa mig via min bebis. Hon pratade oupphörligen med min lilla bebis och var vänd mot honom en stor del av tiden.

Hon vägde honom och pratade med honom och sa saker i stil med (återigen på ett ungefär, taget ur mitt minne):

”Åh, jag ser att du har vänt i vikt och jag ser hur du börjar få lite hull på armar och ben. Och vilken fin liten rund mage du har. Lilla bebisen. Du är så fin! Och jag ser ju hur bra du mår, jag ser hur bra du har det.”

Att våra små barn mår bra och växer som de ska – det är ju vad vi alla har överst på vår prioriteringslista. Allt annat bleknar i jämförelse, oavsett matninggsätt. Det är ju det som allt handlar om, det som vi alla vill. Så när barnmorskan överöste min bebis med positiva budskap och lät mig förstå att han mådde bra – då lät hon mig också förstå att det var tack vare mig som han mådde bra. Tack vare min omsorg, min amning och mina ansträngningar. Det var bästa möjliga bekräftelsen för mig.

Det gick jättebra att amma barn nummer två.

Videotankar och bloggtankar

Med tiden blev jag mer och mer upptagen av tanken på att göra något slags video om amning. Jag ville hjälpa till att sprida den superbra information om ställning, handgrepp och tag som jag hade fått av Amningscentrum. Om jag hade haft så stor nytta av de där rätt enkla handgreppen skulle säkert många andra ha det också, tänkte jag. Det måste finnas fler vilsna själar därute som saknar information om hur man gör!

Min sambo peppade mig massor och tyckte att jag skulle starta en blogg där jag kunde publicera den tänkta videon och kanske annat material också. Om bärsjalar, till exempel, som vi båda tidigt snöat in på med första barnet.

”Du som är journalist och har jobbat med teve och radio och kan det här med pedagogisk framställning, du borde starta en blogg om amning och bärsjalar”, sa min sambo.

”Näää”, sa jag.

”En blogg? Då kommer jag bara få en massa hatmejl och folk kommer tycka att jag är dum i huvudet. Det här med amning är ju så känsligt.”

Men något slags video ville jag i alla fall göra. Oavsett hur jag sedan skulle lyckas få ut den.

Jag hade ett tag tankar på att filma en hjälpmamma från Amningshjälpen, alltså en frivilligt arbetande amningsrådgivare. Det var nämligen en hjälpmamma i Stockholm som skulle få barn. Jag kontaktade henne och vi planerade lite löst. Men så upptäckte jag att jag var gravid med barn nummer tre! Och då tänkte jag: Bättre att jag härjar med mig själv än med någon annan. Mig själv kan jag filma och störa hur mycket som helst.

Och en blogg blev det också, till slut. Jag startade bloggen några månader innan barn nummer tre föddes. Och for the record kan jag berätta att jag faktiskt knappt fått ett enda negativt mejl, eller negativ kommentar, under drygt tre års bloggande. Det har i princip uteslutande varit positiva tillrop, från andra föräldrar.

Tredje barnet är här!

I februari 2015 föddes barn nummer tre. Då ammade barn nummer två fortfarande. Så här kunde det se ut – här är nya bebisen tre dygn gammal om jag inte minns fel:

Rätt mycket fridens liljor, alltså, särskilt jämfört med amningen av första barnet.

Filmtajm och experthjälp

Jag var nu helt inne på att göra min tänkta video. Redan när nya bebisen var blott två dygn gammal hade jag en hjälpmamma från Amningshjälpen, Susanne Gräslund, hemma hos mig – se bild nedan. Jag hade bett Susanne komma för att hjälpa mig med grundarbetet inför videon. Jag ville att hon skulle hjälpa mig med lite tips och tricks. Och jag ville få hjälp att göra saker rätt från början. Ska man göra en form av instruktionsfilm om amning måste ju allt bli korrekt. Så jag behövde hjälp från proffsen.

När Susanne Gräslund var på besök insåg jag hur osäker jag trots allt fortfarande kände mig. Att de tidigare amningserfarenheterna hade satt spår. Och det är speciellt att amma en nyfödd bebis, man glömmer fort hur det var. Jag hörde mig själv fråga Susanne:

”Hur ser det ut? Tog han ett stort tag om bröstet där?”

Och Susanne svarade, empatiskt och tålmodigt:

”Det är jättesvårt att se utifrån om en bebis har ett tillräckligt stort tag om bröstet. Det viktiga är hur det känns för dig. Hur känns det?”

Susanne kom sedan med en hel drös bra tips om saker som jag hade hunnit glömma bort. Hon tipsade om att ta av bebisen kläderna och låta honom amma i bara blöjan – inte minst för att det skulle få honom att kvickna till. Han var nämligen rätt dåsig i början, men när kläderna åkte av och vi fick mer hudkontakt piggnade han till avsevärt och kunde amma vaket och aktivt.

Dagen med Susanne blev en väldigt bra förberedelsedag. Två veckor senare lyckades jag till slut spela in själva videon. Jag hyrde in mig i en fotostudio några hundra meter från där vi bor i Stockholm. Fotografen som äger studion hjälpte till med ljuset. Min mamma var den som höll i kameran, en vanlig stillbildskamera med videofunktion som jag hade köpt för några tusen. Så här blev filmen:

Jag hade gjort ett så kallat storyboard till mamma, en väldigt detaljerad skiss på vilka scener jag ville få filmade och ur exakt vilka vinklar. Det var lite som en serietidning med scener som jag hade ritat. Jag visste exakt vad jag ville visa. Senare har jag gjort videon på engelska också:

Jag hade försökt att göra videon hemma i vardagsrummet dessförinnan. Men ljuset föll olika från fönstret varje gång vi tryckte på rec. Det var svårt att få det bra. Och så blev jag otålig när jag tyckte att min sambo inte gjorde exakt det jag sa åt honom att göra när han höll i kameran.

Så istället för att vara sur mot sambon och arg på det skiftande ljuset blev det fotostudio och mamma. Det funkade kanon. Mamma, som inte hade någon filmerfarenhet alls, var superduktig. Vi filmade disciplinerat i två timmar. Bebisen var väldigt medgörlig också.

Under arbetet med att sätta ihop videon fick jag hjälp av ytterligare två hjälpmammor från Amningshjälpen. De tittade, kommenterade, föreslog ändringar och ”godkände” till sist slutresultatet. Videon är på intet sätt fulländad och skulle säkert gå att göra på många olika sätt. Men att jag har fått gedigen hjälp från experter med faktakoll och ”godkännande” känns betryggande. Då vet jag att jag inte sprider tokerier av misstag.

Jag har också bett om, och fått, väldigt mycket hjälp från amningsproffsen i det fortsatta bloggarbetet. Det har varit hjälp med kommentarer och faktagranskning, från barnmorskor och andra inom vården och från hjälpmammor i Amningshjälpen. En av dem som har hjälpt mig mycket utöver nämnda Susanne Gräslund är barnmorskan och hjälpmamman Mia Westlund. Och universitetsbarnmorskan Kristin Svensson vid Karolinska institutet. För att bara nämna några. Jag har fått hjälp med bilder och tips till blogginlägg från andra ”vanliga” föräldrar också. Utan alla dessa personers hjälp hade jag inte kunnat göra bloggen och videorna på det sätt som jag har gjort. Så jag är mycket tacksam för all hjälp jag har fått.

Många fler videor

För det har blivit fler videor efter den första. Här är ett hopklipp, ett ”potpurri”, på cirka nio minuter med snuttar från babybaby.se-videor gjorda under tre års tid. Det har hunnit bli en del, faktiskt.

Hur har jag hunnit med detta? undrade jag häromdagen för mig själv när jag gick igenom mitt material för att klippa ihop ovanstående.

Svaren är väl: En mycket stöttande sambo som har gjort det mesta med barn och hem utom att amma samt en stark vilja från min sida att sprida information. Och att jag ofta klippt video och ammat samtidigt, inte sällan med bebis dockad till bröstet i en bärsjal.

Fint pris och positiv respons

Jag har fått väldigt mycket positiv respons på min blogg. 2016 fick jag Amningshjälpens årliga kulturpris, Bröstpriset, för bloggen. Nedan får jag prisdiplom av Amningshjälpens Stockholmsordförande, barnmorskan Jeanette Engebjär. Det kändes otroligt roligt att få sådan bekräftelse med tanke på det arbete som jag har lagt ned på min fritid.

Jag har också fått mängder med helt översvallande positiv återkoppling på mejl och i kommentarer från andra föräldrar och ibland från vårdpersonal också. Jag tycker att det är roligt att andra föräldrar är så positiva och tycker att de får hjälp. Det var ju hela tanken från början.

Roligt – och beklämmande

Det är samtidigt lite sorgligt med alla översvallande mejl också. För de ger uttryck för att det fortfarande finns ett stort hålrum i den offentliga informationen om amning. Dem typ av material som finns på denna blogg borde finnas på varenda landstings webbsida – sedan länge. Tänk om landstingen kunde göra den här informationen istället, vad bra det skulle vara. De har ju massor med pengar. Det har inte jag. Sådana här och liknande filmer skulle kosta struntsummor för dem att göra.

Talar på Amningsfredag. Till höger: Puh, I did it!

Ur mejl från en ammande mamma

Jag vill avsluta med ett citera ur ett mejl som jag fick så sent som för fyra dagar sedan. Mejlet är från en förälder som har besökt min blogg. Jag har fått hennes tillstånd att citera. Jag delger inte mejlet för att skryta, utan för att belysa det informationsgap kring amning som fortfarande uppenbarligen finns. Jag vill med detta peka på att jag inte bara talar för mig själv utan att det fortfarande finns föräldrar därute som tycker att de går miste om basal information. Så här skrev föräldern i sitt mejl:

”Hej!
Jag ville bara säga tack för att du och din blogg finns och att jag idag ammar min son!

När jag fick min son den den 31 december 2017 hade jag inte en aning om att amning kunde vara svårt. Jag trodde det var något som naturen skötte själv och alla kunde.

Men min som fick inget tag om bröstet när han föddes. När vi bad om hjälp på BB så tryckte barnmorskan bara in mitt bröst i min bebis mun utan att förklara hur vi skulle kunna klara amningen på egen hand. När jag kom hem började jag med amningsnappar, vilket jag egentligen hatade, men de var nödvändiga för att kunna fortsätta. När mitt barn var en vecka besökte vi amningsmottagningen på Södersjukhuset, helt utan framgång. Min son kunde inte få grepp utan nappen alls längre.

Då kom jag in på din blogg! Med alla fantastiska inlägg och videos om att börja amma så lärde vi oss sakta men säkert att göra det rätt och bra. Och när min bebis fyllde tre veckor och vi besökte Amsaks amningsmottagning i Stockholm så sa barnmorskan där att vi var proffs på att amma. Efter det har jag aldrig behövt amningsnappen igen.

Helt ärligt så var det du som hjälpte oss att få till amningen. Tack! Jag hade nog gett upp om jag inte hade hittat dina videos.”

Jag skrev genast tillbaka till mejlskrivaren. Jag tackade henne så mycket för återkopplingen och frågade vad på bloggen som hon tyckte hade hjälpt. Svaret kom snabbt:

”Inlägget om stort tag och videon om amningsteknik har varit de som hjälpt mig mest. Speciellt videon. Vi spelade ofta den på tv:n hemma medan jag ammade så vi kunde härma det du gjorde. Min kille brukade också kolla så att han lärde sig och kunde coacha oss lite! Det var aldrig någon på BB som förklarade för oss om stort tag och hur vi skulle locka fram det, eller som visade oss olika amningspositioner. Jag önskar jag hade kollat på dina videos innan min son föddes!”

Några sista tankar

Min spontana reflektion på mejlet är att det mamman beskriver, som ägde rum för bara ett par månader sedan, är väldigt likt det jag upplevde med första barnet 2011. Sorgligt nog.

Och så en sista tanke: Jag tänker på vad hon skriver om sin kille. Att han hjälpte till att coacha i amningen. Det är super om vårdpersonal som informerar blivande eller nyblivna föräldrar om amning involverar eventuella partners och får dem att förstå hur viktiga de är och hur mycket de kan hjälpa. Tänk på det, är ni snälla, ni som jobbar med de här frågorna.

Det är guld värt att ens närmaste bundsförvant har lite koll på läget. Det vet jag, i likhet med mejlskrivaren. En partner med lite grundfakta-koll kan hjälpa till mer än man kanske tror. En partner kan komma på lösningar när man själv, som ammande, sitter och är rådvill, trött och ledsen och huvudet bara snurrar.

Vi ses!

Håll utkik här på bloggen! Det kommer nya, spännande, inlägg här inom en snar framtid. Och som ni kanske kan se på min stora mage kommer mer inspiration till filmer framöver. Vid Valborg är det dags, om den i magen håller tidtabellen.

Tack så mycket för mig, stort tack till alla som har hjälpt mig och tack för att jag fick komma till Amningsfredag!

Så här såg det ut i fredags: Till vänster: Karin Cato, barnmorska och Amningsfredag-arrangör och i mitten jag själv, Lisen Forsberg. Till höger universitetslektor Eva-Lotta Funkquist vid Uppsala universitet, tillika Amningsfredag-arrangör.