FÖDA BARN, AMNING. Svenska Dagbladet har precis publicerat en text om vår hemfödsel, du hittar den här. Här är min egen berättelse om vårt fjärde barns förlossning, som alltså skedde hemma.

Jag kommer också att skriva lite grann om den första amningen.

Första värken

Det var en fredagmorgon i maj. Jag var fem dagar över tiden.

Jag hade i någon vecka dragits med så kallade förvärkar – jobbiga men inte direkt smärtsamma grejer. Klockan halv sex denna morgon, tätt intill vår treåring, vaknade jag av en mild värk.

Det här var en ”riktig” värk som faktiskt gjorde lite ont. Äntligen! Jag var less på att vara gravid och rörelsebegränsad. Och så ville vi förstås träffa vår bebis och slippa all ovisshet.

Jag tänkte: Det blir kanske ingen födsel inom de närmaste timmarna, men förmodligen inom det närmaste dygnet.

Jag väckte min sambo och sa att han skulle göra frukost och packa förskoleryggsäckarna åt de två förskolebarnen, tre och fem år gamla. Och så la jag mig ned igen och snusade på treåringen.

Värkarna – så kändes de

Det kom några till värkar. Jag försökte känna efter hur de kändes.

Jag har tidigare försökt komma ihåg hur värkar känns, men aldrig riktigt kunnat återskapa minnet av dem.

Mina förhållandevis milda värkar denna gång kändes, konstaterade jag, som att jag hade ett par trosor av stål på mig. Ganska lågt skurna trosor, inte sådana trosor som går ända upp till naveln. Med jämna mellanrum var det som att det drogs åt en tumskruv och så spändes ståltrosan så att det gjorde ont i hela vaginaområdet, i nedre delen av magen samt i och över rumpan och området runt svanskotan.

Jag sms:ade till mamma, som skulle vara vår barnvakt, att göra sig redo. Jag sms:ade även till de två barnmorskor som skulle vara med vid födseln och som hade jour för oss.

Föda hemma

Vill man föda hemma i vårt landsting, Stockholms läns landsting får man göra det på landstingets bekostnad, som vid en vanlig förlossning, om en rad säkerhetskriterier uppfylls. Man får inte ha för långt till akutsjukhus, inga komplikationer, inte vara förstföderska, inte ha fött med kejsarsnitt med mera.

Två så kallade hembarnmorskor, som man själv har valt i förväg, är med vid födseln. Även en tredje barnmorska har beredskap runt tiden för beräknad nedkomst om någon ordinarie skulle få förhinder.

Jag hade hittat ”våra” barnmorskor via den här sidan som barnmorskan på mödravården hade tipsat om samt via ett informationsmöte om hemförlossningar.

Sms:et till barnmorskorna

Så här messade jag till barnmorskorna klockan 05:43:

Fem-tio minuter efter sms:et stod jag i köket, vikt mot diskbänken, och andades och småmorrade mig igenom värkar som plötsligt blivit både intensiva och smärtsamma.

Då vaknade treåringen och femåringen. Den lille ropade ”mamma” med gråt i rösten. Jag gick och gosade med barnen i sängen. Då var det som om kroppen lät bli att ha värkar en stund. Eller så kände jag inte av dem.

Kom hit nu!

När jag åter klev upp ur sängen återkom värkarna med kraft. Jag ringde barnmorskorna. Ni får komma nu, sa jag.

Värkarna blev allt mer intensiva. Barnmorskorna anlände vid halv åtta. Då låg jag böjd över en soffa i vardagsrummet, med knäna på en madrass som vi hade lagt ut. Min sjuåriga dotter satt på soffan. Jag höll en hand på henne, ibland höll hon en på mig.

Jag frågade min dotter om hon var rädd eller hade några undringar, men hon svarade att allt var bra. Hon bestämde sig tidigt för att hon ville vara med vid födseln, mer om det strax.

Planen var att föda i en pool som vi hade hyrt och blåst upp. Men skulle jag välja att föda ”på land” skulle även en madrass på golvet finnas till hands, hade jag tänkt.

Jag andades och fokuserade på att vara så avslappnad som jag kunde så att värkarna skulle göra så lite ont som möjligt. Jag tittade inte ens upp från soffan när barnmorskorna kom och jag kände en mjuk hand mot min arm och hörde ett ”hej”.

Jag vinkade med ena handen och fortsatte att blunda och andas. Det var ingen forcerad andning. Det var mer långa lugna andetag, med ibland lite ljudande eller morrande vid utandningen.

Storasyster och Kermit

Jag pratade med vår dotter mellan värkarna, fortfarande blundande. Jag frågade igen hur hon kände sig, där hon satt och höll mig i enda handen och Kermit i den andra.

”Det är okej”, sa hon.

”Du vet att du kan ändra dig när du vill, säg bara till pappa om du kommer på att du vill gå till ett annat rum eller gå ut.  Pappa är med dig hela tiden”, sa jag.

”Jag vill vara med”, sa dottern utan spår av tvekan i rösten.

Vi hade tittat på hemförlossningsvideor på Youtube under föregående veckor. Dottern hade ett hum om hur en födande kan stöna, humma och ljuda när en bebis ska ut. Vi hade skojat om att mamma inom kort också skulle morra och stöna eller kanske låta som en muande ko. Jag hade försökt inpränta att de lite märkliga lätena inte är något farligt, bara ett tecken på att bebisen snart kommer.

Mer om att ha med syskon vid en födsel finns längre ned i texten under rubriken ”Att ha med syskon”.

I samma veva som barnmorskorna kom anlände även min mamma till hemmet.

Hinner vi fylla poolen?

Poolen stod redo i vardagsrummet, dock ännu så länge tom. En slang fanns. Den skulle, när det var dags, kopplas mellan poolen och en vanlig vattenkran. Vattnet, hade barnmorskorna berättat i förväg, ska vara mellan 36 och 37 grader varmt. Tillräckligt varmt för att ge avslappning och smärtlindring åt den födande – men inte för varmt så att barnet kan påverkas.

Rätt snart efter att de två barnmorskorna hade anlänt och jag känt deras mjuka händer och lugna röster hörde jag en av dem säga:

”Vi får se om vi hinner fylla poolen.”

För någon annan, i det skedet, hade detta kunnat vara en stressande kommentar. Men för mig var den lugnande. Den betydde ju att bebisen var på väg. Inte bara snart, utan sannolikt väldigt snart! För nu var värkarna kraftiga. Och ute lyste vårmorgonsol.

”Du hinner kanske inte hem”

Jag hörde min mamma och min sambo Neil hjälpas åt att ta hand om barnen, ge dem frukost och hålla dem sysselsatta innan det var dags för de små att gå till förskolan.

Tanken att min sambo skulle ta de två minsta, tre och fem år, till förskolan och sedan återvända hem. Men planen ändrades, tyckte jag mig höra. Mormor skulle ta de minsta till förskolan istället.

Efteråt har jag fått berättat för mig att en av barnmorskorna sagt ungefär följande till min sambo:

”Om du går med barnen till förskolan nu, även om förskolan bara är ett par kvarter bort, finns risk att du inte hinner tillbaka hem i tid.”

Poolen fylls

En av barnmorskorna sa något om en koppling till vattenslangen. En stund senare var kopplingen uppbarligen på plats, för jag hörde ljudet av vatten.

Jag var fortfarande i samma ställning i soffan, framstupa. Jag ville inte att någon skulle ta på mig, vare sig familjemedlemmar eller barnmorskor. Det skulle ta bort mitt fokus, kände jag. Barnmorskorna begrep det genast. De pratade inte mycket med mig heller utan var mest tysta. Det var precis som jag ville.

Jag var koncentrerad men inte rädd. Jag kände mig trygg i att om jag yppade minsta ord fanns någon där som skulle göra allt för att tillmötesgå mina önskningar på bästa möjliga sätt.

Någon gång framåt halv nio fick jag en lågmäld fråga i mitt öra:

”Vill du ner i poolen?”

Det ville jag.

I poolen! 

Jag fick hjälp av en barnmorska att kliva ned i poolen. Jag satte mig på rumpan och lutade mig lätt bakåt. Det fanns två handtag på insidan av poolen att hålla sig i, men det kändes inte avslappnat för mig att göra så.

Det märkte barnmorskorna direkt, så istället turades de om att stå bakom mig och hålla mig under armarna. Jag hängde som en lös trasa i deras armar. Det var skönt, då kunde jag riktigt slappna av i hela kroppen.

Fastän värkarna var intensivare gjorde de faktiskt mindre ont nu! Det en följd av värmen och viktlösheten i vattnet och det faktum att jag kunde slappna av fullständigt.

Vilken skillnad mot att ligga på rygg på en sjukhusbrits. Det är en stor skillnad mellan att ha ett tryck underifrån när bebisen är på väg ut och att inte ha det.

Min sambo och dotter satt i soffan intill, tysta.

Mellan vissa värkar var det nära att jag nickade till och somnade hängande i barnmorskornas armar. Starka typer, dessa barnmorskor!

Att vara i smärtan

Vid tidigare födslar har jag, med viss framgång, haft inre bilder för att kunna hantera smärtsamma värkar. Jag har föreställt mig att jag har ridit på en gigantisk våg i havet och följt med vågen/värken utan att kämpa emot. Då har det gjort mindre ont.

Jag har även föreställt mig att jag inte bara rider på vågen, utan att jag är vågen. Att jag är ett med havet och rörelsen.

Men det finns andra sätt att ”följa med i smärtan”, upptäckte jag vid denna födsel.

Det jag fann mig göra denna gång var att inte ”rymma” i huvudet och fokusera på fantasibilder. Utan att bara känna hur smärtan känns, fullt ut, här och nu.

Jag kände inte bara smärtan, jag kände på den. Vid varje värk närstuderade jag hur kroppen betedde sig, hur värken började, hur den eskalerade, hur den avtog.

Jag kände hur kroppen vid varje värk arbetade på ett förutsägbart och ändamålsenligt sätt. Jag såg för mitt inre vid varje värk hur den bidrog till att pressa ned barnet lite till, mot utgången. Detta funkade väldigt bra. Jag upplevde inte värkarna som särskilt plågsamma på detta vis.

Förmodligen möjliggjordes detta av vattnet och av lugnet i rummet. Jag var inte tvingad in i någon kroppslig ställning som orsakade spänning. Inga fysiska eller mentala distraktioner fanns som försvårade för mig att känna på kroppens arbete.

Sista värkarna, exit baby!

Under värkarna i poolen brummade jag vid varje värk, som dovt ljudande. Det kändes bra att göra så. När huvudet var på väg ut kunde jag inte hålla mig från att låta mer. Det blev nog lite falsett-pip varvat med höga stön under varje värk.

Jag visste att det var mycket nära nu. Och så hörde jag hur min sjuåriga dotter gav från sig ett pip från soffan, i famnen på sin far. Hon var orolig för mig. Fortfarande med slutna ögon sa jag, som jag minns det:

”Det är okej med mig älskling, det gör bara ont precis när bebisen ska ut, med det är ok med mig.”

Då hörde jag hur min dotter blev lugn igen – och jag kunde ta mig an nästa värk. Som var den näst sista eller möjligen sista värken.

Barnmorskan erbjöd mig att känna på barnets huvud, men jag ville inte. Jag ville inte ändra på kroppens läge och därmed spänna mig och riskera att få mer ont.

Sedan var huvudet ute. Och så kom en värk och resten av bebisen. Han fångades upp av någon av barnmorskorna och lades i min famn.

Han var liten och stark och hal och täckt av allt möjligt på kroppen – som det ska vara. Skrek gjorde han också.

Min dotter och sambo kom fram till poolkanten. Sedan kom mormor också.

Jag vände bebisen mot dottern så att hon skulle få säga om det var en pojke eller flicka – det hade vi kommit överens om i förväg. Hon konstaterade att det var en lillebror.

Ner på golvet

Jag ville upp ur poolen rätt snart. Jag fick hjälp att lägga mig med på madrassen på golvet med bebisen.

Där på madrassen kom också moderkakan ut. Den lades i en liten behållare. Navelsträngen klipptes inte i detta läge.

Efter en stund på golvet fick jag hjälp av barnmorskorna att förflytta mig och bebisen till soffan i vardagsrummet. Vi har klätt soffan med plastade engångsskydd. Här på bilden nedan bär jag bebisen och en barnmorska bär en påse med moderkakan, som alltså fortfarande sitter fast i bebisen via navelsträngen.

Första timmarna

Sedan låg vi på soffan och jag ville att bebisen skulle få hitta fram till bröstet och börja suga själv, som våra bebisar nummer två och tre gjorde – se video här.

Det funkade nu inte riktigt denna gång. Bebisen sköt ifrån med sina små ben, sökte med sina händer, gapade och slickade. Emellanåt tog han sovpauser.

Skrek gjorde han också, mellan varven. Allt enligt ”boken”. Men tog bröstet, det gjorde han inte.

Efter två timmar satte jag mig upp och la helt sonika barnet till mitt bröst. Han började genast amma.

Majsolen sken på oss där i soffan och jag ammade min bebis, kände hur han sög kraftigt och regelbundet. Vilken lycka! Vilken lättnad att allt gått så bra.

Jag pratade med sambo och dotter. Barnmorskorna tittade till mig då och då.

En barnmorska kontrollerade om jag hade fått bristningar. En jätteliten reva mellan klitoris och vaginan, konstaterade hon.

Det var inget som krävde stygn eller andra åtgärder.

Navelsträngen klipptes efter drygt två timmar, tror jag. Det var min dotter som skulle göra det.

Ingen hade dock tänkt på att förvarna om att det kan komma en droppe blod från navelsträngen när den klipps. Ingen tänkte väl på att en sådan förvarning kunde behövas i det läget och själv visste jag inte att det kunde komma lite blod.

Det kom alltså en liten droppe blod när min dotter, med hjälp av sin far, började klippa navelsträngen. Hon ryggade tillbaka och tyckte att det var lite läskigt. Alla försäkrade henne att bebisen inte känner något. Men hon ville hellre att min sambo skulle slutföra klippet. Så blev det.

Bebisen vägdes också, i en liten påse.

Efter en stund reste jag mig för att duscha av mig bebisbajs och annat. Jag märkte att jag var mindre mör i kroppen än efter tidigare födslar.

Två-tre timmar efter att bebisen kommit ut knöt jag upp honom i en bärsjal och ammade honom medan min sambo och jag pratade med barnmorskorna.

Inget undantagstillstånd

Att få barn är att vara i undantagstillstånd, har jag skrivit tidigare på denna blogg. Jag har skrivit om hur psykiskt känslig jag har varit efter de äldre barnens födslar. Om hur det känts som att vara i ett märkligt undantagstillstånd att precis ha fått barn.

Men den här gången har det inte alls känts så! Vi fick ett barn och det blev inget avbrott i tillvaron utan livet bara fortsatte. Det var underbart. Jag har inte plågats av ångest och oro denna gång – alls.

Mycket, tror jag, har att göra med det faktum att jag slapp stress när vi skulle få barn. Jag slapp förflytta mig och jag kände mig totalt lugn, sedd och respekterad.

Hur mår min kropp?

Den här födseln gjorde inte särskilt ont. Inte i jämförelse, i alla fall. Visst, de sista krystvärkarna gjorde riktigt ont. Det är inte jätteskönt att pressa ut ett huvud genom snippan. Men det gjorde aldrig, inte vid någon enda tidpunkt, så ont att jag kände ”Skjut mig!”, ”Ta mig härifrån” eller ”Nu vill jag inte längre”. Så har jag känt alla tidigare gånger vid någon tidpunkt mot slutet.

Jag har inte känt av den där lilla revan i underlivet. Jag har varit i väldigt god fysisk form efteråt, bättre än efter tidigare födslar.

Att ha med syskon vid en hemfödsel

Vår dotter var aldrig ensam och utlämnad med mig under morgonen då lillebror föddes. Hennes pappa fanns nära henne hela tiden. Mormor fanns också i närheten.

Barnmorskorna var positivt inställda till att syskon är med vid en hemfödsel, givet att någon trygg och välkänd vuxen har möjlighet att ha fokus på syskonet/syskonen.

”Vår erfarenhet är att barn är lugna vid en födsel så länge de vuxna är lugna”, hade barnmorskorna sagt i förväg när jag frågat.

”Men tänk om jag inte är lugn, då?” frågade jag då.

”Då gör vi dig lugn”, blev det betryggande svaret.

Vår sjuåring är jätteglad för att hon var med på lillebrors födsel. Hon har glatt berättat för alla om händelsen. Jag är också jätteglad att hon var med.

Det enda jag ångrar är att jag inte även tog med femåringen när lillebror skulle födas. Han hade sagt i förväg att han ville vara med. Men jag tog det säkra före det osäkra och skickade honom och hans yngre bror, trots femåringens ledsna protester, till förskolan den dagen då bebisen föddes.

Jag ville minimera risken för stök och störningar.

Femåringen har varit jätteledsen efteråt för att han inte fick vara med. Det har i sin tur gjort mig jätteledsen. Jag har insett att vår femåring hade klarat det hela galant. Han hade förstått stundens allvar och inte stört, det är jag övertygad om nu. Jag hade underskattat hans förmåga. Så är det någon enda grej jag hade velat göra annorlunda är det just det.

Här kan du se en kort film jag har gjort om mina första 20 dagar med nya bebisen!

Några till bilder från födselsedagen

Slutligen

Jag känner mig väldigt glad över att ha varit med om det här. Vilken lycka det har varit för mig att få tillbringa den allra första tiden postpartum som på bilden nedan med mina kära, inte i en okänd miljö där jag är osäker på vilket bemötande jag kommer att få.

Det har gjort mycket för mitt fysiska och psykiska välbefinnande att få föda barn i lugn och ro i en miljö som är trygg och min. Jag har inte varit orolig för att något riktigt otäckt skulle hända mig eftersom jag vet att det finns forskning som stödjer hemfödslar om vissa kriterier, till exempel vad gäller den födandes hälsa, är uppfyllda. Jag hade lyckan att kunna uppfylla hälsokriterierna och bor nära akutsjukhus. Att jag mår bra betyder i förlängningen även att övriga familjen mår bra.

Ps. Återbesöket på BB, den kollen gjordes några dagar senare av en av barnmorskorna, även det i vårt hem. Det regelmässiga läkarbesöket behövde jag inte heller åka till sjukhuset för att göra. Det kom hem en läkare till oss och undersökte bebisen. Jag har skrivit några rader om det på Hembarnmorskans sida på Facebook, titta om du vill.

Tack Elisabeth Ubbe, till höger nedan, för bildbidrag till denna text! Läs gärna Elisabeth Ubbes reportage om oss i SvD!