AMNING, FLASKMATNING, DELAMNING. Igår kväll vid 23-tiden låg jag i mörkret med bebis på armen och surfade i mina föräldragrupper på Facebook. Grupperna, några av dem i alla fall, finns så att föräldrar kan ge varandra stöd och tips kring amning (nödvändigt då vården inte går att lita på fullt ut i detta avseende).
Jag såg ett inlägg från en blivande förstagångsförälder. Det var formulerat så som jag sett många gånger förr. Ungefär så här:
”Hej, vi ska snart få barn och jag vill gärna amma. Min partner vill också vara delaktig i att mata bebisen, så att jag kan få lite avlastning ibland och så att det blir mer jämställt och lättare för min partner med anknytningen. Vilka flaskor rekommenderar ni och har ni några tips? Vänliga hälsningar.”
Sådana här inlägg får i regel några typer av svar. Några tipsar om specifika flaskor. En del berättar att de enbart har gett bebisen urpumpad bröstmjölk på flaska, andra att de har gett ersättning på flaska. Några berättar att deras amning rätt snart gått åt skogen efter att flaska kommit in i bilden (”tuttförvirring”) och några säger att flaska och bröst har gått jättebra att kombinera.
Och några brukar påpeka: ”Men din partner kan göra precis allt utom att amma! Din partner kan trösta bebis, bära bebis, söva bebis, bära bebis i sjal eller sele, byta blöjor, hänga med bebis, lära sig bebisens amningssignaler, guppa med orolig bebis på pilatesboll, ”potta” bebisen, torka kräk, tvätta – och se till att du som ammande har all upptänklig service eftersom amning ofta är ett heltidsjobb i början. Det går fint att leva jämställt även om man inte delar 100 procent lika på varenda grej.”
Ja, alltså, det stämmer ju! Allt det där kan en icke-ammande partner göra. Så har vi gjort – det är min sambo på bilderna ovan. Och jag har själv gett där de där tipsen emellanåt, till exempel här. Men det är något som skaver lite ändå i en del av de där trådarna på Fejan. Kanske intrycket av att man kan jämställa amning med att byta en blöja eller slänga in en tvätt i maskinen. Jag somnar.
Morgonen därpå dansar vår femåring runt bebisen i matstolen i köket. Bebisen är åtta månader. Han ammas fortfarande till stor del men äter också små bitar av familjens mat när vi andra äter. Flaska har den lille aldrig fått, däremot har jag börjat ställa en pipmugg med vatten framför honom. Snart fattar han nog hur den används.
Vår femåring avgudar sin bebis-lillebror. Så fort den lille är ledsen kommer han springande. Han till och med hjälper med att stoppa in bröstet i bebisens mun när det är dags för amning. Det är som en instinkt: ”Oj, panik, ledsen lillebror, in med tutten nu!”
När lillebror fortfarande var pluttig, i somras, fick femåringen även emellanåt gå en vända på loftgången med bebisen i bärsjal (alltid med en förälder). Han hade sett oss göra så med bebisen och ville göra samma själv.
Den ömma blick som syns i femåringens ögon i sådana stunder, det är ren kärlek. Förmodligen en del av något nedärvt omvårdnadsbeteende, också.
Vår femåring har till och med redan fattat vad bröstkompressioner är, utan att någon sagt något. Om bebisen kinkar lite vid bröstet kommer brorsan springande och kramar om mitt bröst så att det ska komma mer mjölk. Han borde utbilda vuxna om det här tricket, för det är inte alla som känner till det, inte ens i vården.
”Jag vill ge bebisen din mjölk”
Femåringen dansar vidare runt bebisen i matstolen, gör roliga miner och får den lille att skratta. Sedan vänder sig femåringen mot mig och säger, med en plötsligt allvarlig ton, att jag ska inte ge bebisen mjölk från bröstet. Utan att vi bara ska ge bebisen bröstmjölk i en mugg.
Jag förstår först inte riktigt vad min son menar – han uttrycker sig lite omständigt ibland – men han insisterar.
”Jag vill att bebisen ska få bröstmjölken från en mugg. Som man gör med mjölken från kylskåpet. Du får hälla mjölken från brösten i en mugg.”
Jag är fortfarande förbryllad. Varför då? Men så trillar polletten ned.
”Vill du att bebisen ska dricka från en mugg så att du får ge honom mjölk?” frågar jag.
”Mm”, nickar femåringen.
Han är plötsligt alldeles glansig i ögonen. Han är på vippen att börja gråta. Jag känner igen uttrycket så väl från andra stunder när han varit djupt berörd av något.
Femåringen förklarar att eftersom lillebror älskar bröstmjölk och växer och blir stor och stark av det – så vill han själv ge mjölken till lillebror. Storebror är långtidsammare och vet att bröstmjölk är bra grejer. Kanske något av det bästa som finns.
Att vilja ge bebis mat
Det här fick mig att fundera vidare på gårdagskvällens tankar vid mobiltelefonen.
Och plötsligt förstår jag vad som gnagde i mig i diskussionerna där blivande föräldrar upplyses om att en partner ”kan göra precis allt utom att amma” och att ”man inte måste dela 100 procent lika på precis varenda syssla för att ha det jämställt” och så vidare.
Det är nog trivialiserandet av en partners längtan att ”mata bebisen” som jag har problem med. De gånger jag ser ett sådant trivialiserande, alltså.
Som att en människas längtan och önskan att få ge sitt pyttelilla barn mat är en bagatell som ska viftas bort. Något helt onödigt. Ett påhittat vuxenbehov. Ett behov som enbart skapar merarbete för den ammande ifall det är bröstmjölk som ska vara i flaskan (jo, det är rätt tidsödande att pumpa, spara mjölk, rengöra pumpen och så vidare).
De gånger tonen blir lite åt det hållet – då känner jag mig inte bekväm. Så vill jag inte att kommunikationen kring amning ska se ut. Jag ser ju i min femårings ögon hur djupt i hjärtat detta berör honom. Varför skulle det inte kännas likadant för en vuxen?
Jag vill ha samtal som är mindre svart-vita och som inte viftar bort människors omvårdnadsbeteenden som en struntsak, antar jag.
Men du kan göra allt utom att amma!
Med det sagt (det är ju faktiskt möjligt att ha både två och tre tankar i huvudet samtidigt):
Det finns ingen ”amningssäker” flaska, oavsett vad marknadsföring och ibland även vård- och apotekspersonal kan göra gällande. Jag och många andra har känt oss lurade av dylika påståenden och amningsexperter håller med oss i att ingen flaska kan efterlikna bröstet eller är ”säker”.
Och: Vill den ammande helamma under det första halvåret utan inblandning av flaska, som jag har velat med våra barn – då är det det som gäller. Den ammande har veto över sin kropp och har rätt att bestämma vad hen ska göra med sin kropp: Helamma, delamma eller inte amma alls. Det är min bestämda mening.
Eventuell partner får hänga på och se till att informera sig. Vad gäller amning, till exempel, finns mycket att ta reda på i förväg som både ammande och eventuell partner har jättemycket nytta av. En partner med lite koll på amning i förväg är bland det bästa man kan ha som nybliven förälder med amnings-önskan, enligt min mening. Bästa babyshower-presenten ever, typ! Då har man en konstant side-kick som kan stötta en och som snabbt blir lyhörd för bebisens signaler.
Gör eventuell partner också det som tipsades tidigare om i texten – trösta bebis, ge bebisen till den ammande när bebisen vill till bröstet, byta blöjor, rengöra bebis, söva bebis i bärsjal eller vagn, hänga med bebisen de korta stunder då bebisen inte vill amma – då jobbar partnern upp anknytningen. Om du som partner alltid langar över barnet till den ammande när barnet vill till bröstet, till exempel, lär sig barnet snabbt att du går att lita på. Det ger en tillitsfull relation mellan dig och barnet!
Och två tankar om jämställdhet…
Amning är inget generellt hinder för jämställdhet. Det finns statistik som visar att många av dem som ammar förhållandevis länge också återfinns bland dem som delar mest lika på föräldraledigheten. Amning behöver inte vara ett hinder för jobb. Jag själv har jobbat och ammat i flera år nu, till exempel.
Att som icke-ammande partner ägna mycket tid åt barnet under de första sex månaderna (om man kan det!) kan vara bästa möjliga för jämställdheten och för relationen till barnet. Har en icke-ammande partner möjlighet att ta ut föräldradagar och/eller semester, till exempel, för att stanna hemma längre än de 10 dagarna i början kan det vara väldigt bra både för relationen till barnet och för relationen mellan samtliga familjemedlemmar. Men man ska heller inte glömma bort att det finns ett liv efter de där sex månaderna (den ungefärliga rekommendationen för helamning). Det kommer många år framöver då föräldrar kan ägna tid åt sina barn.
Dock kan det vara knepigt att helamma de första månaderna om den ammande behöver rycka in och jobba, till exempel för att pengarna behövs eller för att man har ett företag som man vill hålla liv i. Alla har inte jobb där man kan sitta och knattra på datorn med en unge som hänger i tutten. Och alla vill inte helamma.
Slutligen…
Vi som är erfarna ammare och kanske har fått en amning pajad av nappflaskor (räcker upp handen, med första barnet) tipsar i all välmening om hur man kan få livet och amningen att funka.
Men vi måste ändå försöka vara ödmjuka, tänker jag. Inte bagatellisera önskemål som kommer ur en genuin och djupt upplevd önskan om att bygga en kärleksfull relation till barnet. Inte utgå från att jämställdhet skapas på samma sätt i alla familjer. Eller att alla andra familjer har samma förutsättningar känslomässigt, tidsmässigt och ekonomiskt som ens egen familj har.
Ps. Att häva en ”tuttförvirring”
En del säger att om barnet börjar rata bröstet till förmån för flaskan – ”tuttförvirring” – så är det bara att lägga undan flaskan ett tag och insistera med bröstet, om ens önskan är att fortsätta amma.
Jag önskar att det vore så enkelt. Det är det dessvärre inte alltid. Ja, man får lägga undan flaskan helt och locka och pocka med bröstet på alla möjliga vis för att häva ”amningsstrejken”. Behöver man tilläggsmata i det läget kan man göra det med till exempel kopp, sondspruta eller tillmatningsset. Men det kan bli en rätt svettig period och alla pallar inte när bebisen är otålig – utan ger flaska igen. Och igen. Och snart har man kanske ingen amning kvar alls. Jag har varit där själv, läs här.
Ps 2.
Min sambo gav flaska åt barn nummer ett, (ibland med bröstmjölk, allt oftare med ersättning) när jag var ofrivillig delammare för att amningen inte funkade något vidare. Pappa och bebis gav sig ibland ut på långa promenader ihop i bärsjal. Han behövde aldrig vara orolig för att inte hinna hem i tid om hon blev hungrig. Resten av våra barn, tre stycken, har helammats det första halvåret och inte fått flaska. Saknar min sambo flaskmatningen med första barnet? Jag frågade honom idag och fick svaret:
”Åh, de där promenaderna med bebis på mitt bröst. Ja, det är klart att det var supermysigt. Och det är något alldeles speciellt att få se sitt eget barn bli mätt och nöjt i ens famn. Men saknar? Nja. Ibland, när jag känt mig maktlös när bebisarna varit ledsna. I vissa lägen är det ju bara bröstet som hjälper. Men du har velat amma och jag har velat stötta dig och vara en del av det. Och så är det med det.”
Vilka är dina/era erfarenheter av delamning/flaskmatning första halvåret? Berätta gärna!
Lästips:
Sagogrynet: Delamning, att kombinera bröst och flaska
Lista: De 5 mest förvirrande sakerna med amning (och hur man begriper sig på dem)
Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Hej bästa!
Jag helammade första halvåret och tyckte det fungerade perfekt, med en partner som stöttade och hejade på! En sak som jag dock tyckte var lurigt var hur jag skulle bemöta farmor/farfar och mormor/morfar. De ville gärna trösta barnet när det var ledset, samtidigt som jag ville amma det, då utebliven amning i regel ledde till ett ännu mer ledset barn. De försökte ”avleda” barnet, vilket inte alls funkade de första månaderna, och jag blev nog ännu mer ovillig att låta dem ta hand om barnet eftersom jag inte litade på att det skulle gå att få tillbaka det när jag ville utan diskussion. Några tankar om det?
Vad härligt det är att få följa din resa med små (och större) barn! Så fint med femåringens lillebrors-kärlek.
Hej! Tack för din kommentar och förlåt sent svar! 🙂 Det har varit lite hektiskt här hemma.
Ja, det där med släktingar som ska avleda… lurigt! Jag tror för egen del (men vi är ju alla olika) att det är viktigt att vara MYCKET tydlig i sådana lägen. Jag var det inte alltid med första barnet och jag kan fortfarande bli lite ledsen när jag tänker på några stycken konkreta händelser där jag borde ha satt ned foten och sagt: ”Stopp, mitt barn, ge barnet till mig, ifrågasätt inte, jag/vi bestämmer” (typ 😀 ). Men vad fasiken, det är inte så lätt när man är nybliven förälder och tror att andra kanske vet bättre och man kanske inte vill stöta sig med släktingar, speciellt inte partners släktingar. Jobbigt med dålig stämning, liksom.
Nu är jag jättetydlig vad gäller sådana saker, bland annat i princip DROG jag bebisen från svärmors famn i somras när hon vägrade släppa honom från sig (jag älskar min svärmor och vi blir genast vänner igen om vi ryker ihop). Vi skrattade åt det hela efteråt. Jag har inga problem med att sätta gränser nu, men det tog ett litet tag. Man blir tryggare i föräldraskapet med tiden, tycker jag.
Sen har Sagogrynets blogg en jättebra text som heter något i stil med ”till far- och morföräldrar”. Den handlar om att rekommendationerna kring amning ser annorlunda ut numera. Kanske något att printa ut nu eller i framtiden till far- och morföräldrarna? 🙂 Ta en titt om du inte redan gjort det, hur som helst, för det är en bra text! /Lisen
Vilket intressant inlägg!
Min man propsade redan under graviditeten på att vi skulle köpa bröstpump och så. Jag tyckte det lät smidigt men tänkte inte mer på det. Jag pumpade redan på bb pga bebisen var hysterisk och hade det svårt med amningen, det tyckte jag var bra i en övergångsperiod för att begränsa mängden ersättning i syfte att få igång produktionen ordentligt.
I en vecka hjälptes vi åt med flaskmatningen sen flöt amningen på. Det var så tydligt att jag och bebisen blev en enhet då! Det kändes lite jobbigt men var nödvändigt såklart. Jag har pumpat då och då och min man har flaskmatat, för min del har det varit värdefullt att kunna få lite tid borta från hemmet på egen hand. Barnet älskar bröstet och har tagit flaskan på nåder, om vi fortsatt med flaskan regelbundet så hade nog det gått bättre. Man kan ju inte veta att man fått en bröstälskare!
Min man har nog mer känt att den tröstande delen av amningen har varit ”jobbig” eftersom han inte riktigt duger kvälls- och nattetid. Sjal har annars funkat minst lika bra som amning.
Vi är båda överens om att om vi får fler bebisar kanske låta flaskan bli ett naturligare inslag i vardagen. Jag vill inte ta alla nätter nästa gång.
Hej!
Tack för din kommentar, jag tror inte att jag svarade tidigare. Intressant att läsa hur andra än vi har gjort, så tack!
Att få lite tid borta från hemmet låter underbart. Nu är vår bebis 10 månader och det funkar att jag + brösten är borta några timmar. Så skönt och värdefullt ibland, jag håller med. /Lisen
Som förstagångsföräldrar är det mycket kring amning vi inte hade tänkt på. Bland annat hur viktigt det blev för min man att kunna mata sitt barn. Jag minns tydligt första gången han gav bebisen flaskan och bebisen somnade nöjt hos honom efteråt, han grät av glädje. Vi har haft tur att det har funkat för oss att både amma och flaskmata (på BB visade de ”ett sätt” att flaskmata som har hjälpt vår bebis att växla mellan bröst och flaska).
Jag antar att alla par får skapa sitt eget förhållningssätt till föräldraskap. I mina ögon är min mans behov och önskningar jämställda mina och därför är t ex matning, för oss, ett gemensamt beslut.
Hej! Tack snälla du för din kommentar! Det var lite mycket här ett tag, så jag hann inte svara (eller ens se) alla kommentarer till bloggen. Vad fint du skriver om din man, att han grät av glädje. Jag kan föreställa mig det. Så fint att ni kunnat dela på matningen utan strul! /Lisen
Hej,
Tutade in här just i jakt på något liknande inlägg! ?
Fick min andra unge i förrgår och har redan gått från trygg och säker efter första ( det går inte att amma för mycket, bröstet är mer än mat, bröstmjölk är inte dåligt) till nervvrak (tänk om bebis får ont ingen av att vi ammar heeeela tiden? Och hur ska jag kunna ge storasyster tillräckligt med tid? Vill hon egentligen ens ha mat, el prackar jag på henne tutten som första lösning?)
Bebis är aldrig nöjd hos sin fantastiska pappa, ofta ej heller storasyster på 2.5 år. Den som inte är på mig gråter. Och mina nerver med dem
Så idag beställde jag koppar för att pappa ska kunna koppmata. Tanken är att jag ska kunna ägna mig åt stora utan ångest att lilla svälter om hon gråter. Och att anknytning kanske skyndas på.
För det är osäkerheten i orsak till gråten som gör att hon inte är mer än 5 min åt gången hos pappa. Jag hoppas någonstans att om vi tar bort det frågetecknet så har vi alla lite mer ro och is i magen till att låta dem knyta an utan hysteriska mammans avbrott. Förstår du vad jag menar eller tycker du jag är helt ute och cyklar?
Ps. En av bm på avdelningen vi låg på talade varmt om din sida. ❤️
Hej!
Oj, jag tror att jag missat att se och godkänna din kommentar. Förlåt!! ❤ Har det gått bra? Hoppas allt är fint! /Lisen
Hej,
Tittade in här just i jakt på något liknande inlägg! ?
Fick min andra unge i förrgår och har redan gått från trygg och säker efter första ( det går inte att amma för mycket, bröstet är mer än mat, bröstmjölk är inte dåligt) till nervvrak (tänk om bebis får ont ingen av att vi ammar heeeela tiden? Och hur ska jag kunna ge storasyster tillräckligt med tid? Vill hon egentligen ens ha mat, el prackar jag på henne tutten som första lösning?)
Bebis är aldrig nöjd hos sin fantastiska pappa, ofta ej heller storasyster på 2.5 år. Den som inte är på mig gråter. Och mina nerver med dem
Så idag beställde jag koppar för att pappa ska kunna koppmata. Tanken är att jag ska kunna ägna mig åt stora utan ångest att lilla svälter om hon gråter. Och att anknytning kanske skyndas på.
För det är osäkerheten i orsak till gråten som gör att hon inte är mer än 5 min åt gången hos pappa. Jag hoppas någonstans att om vi tar bort det frågetecknet så har vi alla lite mer ro och is i magen till att låta dem knyta an utan hysteriska mammans avbrott. Förstår du vad jag menar eller tycker du jag är helt ute och cyklar?
Ps. En av bm på avdelningen vi låg på talade varmt om din sida. ❤️
Hej! Åh grattis till lilla bebisen!! Och förlåt att jag inte svarade direkt, det har varit hektiska dagar hemma med förkylda barn.
Hur går det nu med lillan och hur går det för er?
Det är SÅ omtumlande de där första dagarna, tycker jag (eller veckorna). Och så mycket som förändras från dag till dag.
Jag vet inte om du frågade mig om råd vad gäller att koppmata… men om du gjorde det så tycker jag att svaret är givet: Gör det som känns bäst för dig och er. Och saker och ting kommer inte vara exakt likadana nästa vecka som de är nu. Att ”dela på matningen” är inget som är absolut nödvändigt för anknytningen, men alla familjer är olika. Så känner ni att det passar för er, kör på det.
Jag tyckte själv att det var en jättechock att få andra barnet. Vårt första var två år då. Jag tyckte att en del av räddningen, för min del, var att jag lärde mig att amma bebisen i bärsjalen. Kan ju vara värt att testa ifall du har en bärsjal (och har lust att prova). Jag ska faktiskt lägga ut inlägg om det just idag, om att amma en nyfödd i trikåsjal.
Allt gott till dig, och grattis igen! Varma hälsningar från Lisen
Hej, och tack för svar!
Bebis är underbar men du har rätt i att det är omtumlande. Speciellt gällande storasyster på 2.5 år som är minst sagt frustrerad. Jag känner inte igen henne och vill helst krypa in i en bebisbubbla och gömma mig till min stora skam. Så mycket ändras då pappa nu måste duga mer under nätter och läggningar. I mina mörkaste stunder överväger jag ersättning bara för att slippa det ständigt dåliga samvetet pt alla håll samtidigt, men jag tror att jag skulle ångra det. Vi har bara svalat lillan en gång och det var inte poppis. Då har varit lite motigt med nästa försök, men det kommer!
Det finns inget skamligt i det du beskriver. Så här känns det för jättemånga av oss när andra barnet kommer. Och det ÄR jobbigt för storasyskonet (och därmed också föräldrarna) den första tiden. Så var det när vi fick barn nr 4 för nästan ett år sedan också. Men det BLIR bättre! ❤❤❤ Bor du här i Sthlm och vill ha praktiskt stöd med amning och/eller sjalande hjälper jag gärna – om jag kan.
Hej! Först och främst, tack för en fantastisk sida. Jag fick mitt första barn för sex veckor sedan, en helt perfekt liten tjej. Jag hade redan innan hon kom ett drömscenario uppmålat för mig att jag och hennes pappa kunde dela på matningen genom att han ger henne flaska. Det fungerade fint i början men för en vecka sedan började hon bli hysterisk vid bröstet. Jag drog inte kopplingen till flaskan utan har kämpat på (och det nog tyvärr med en del känsla av ”tvång” vissa gånger). Nu är det som att hon vid många tillfällen inte förstår vad bröstet är till för och börjar skrika så fort jag lägger henne i amningsläge. Jag känner mig helt knäckt – det känns som att jag har berövat både henne och mig det fina och mysiga som amningen innebär. Jag gråter floder och är så splittrad i hur jag ska hantera situationen vidare. Är det värt att fortsätta från fighten med gråt och en vägrande bebis eller ska jag ge vika för flaskan för att både hon och jag ska få ro. Min värsta skräck är att hon mår dåligt av detta och skapar agg mot mig som påverkar vår anknytning och relation. Mitt mammahjärta blöder. Om du har några tips att ge vore det guld värt. Massa tack på förhand! /Matilda
Hej! Vad jobbigt för dig!! ❤️
Jag tror INTE att du skapar något agg eller negativa associationer hos ditt barn om du vill envisas med amningen ett litet tag för att få den att funka. Många har det just som du beskriver det, i perioder. Med eller utan flaska! Bebisar kan vara riktiga ”strulpellar” med amningen mellan varven. Ibland är det svårt att veta varför. Vid sex veckor brukar kvällsoron peaka (jag har blogginlägg om det) och det är ofta lite strul då och då första månaderna.
Här är några tips:
🌿 Läs gärna den här artikeln, om det är okej att läsa på engelska:
https://www.askdrsears.com/topics/feeding-eating/breastfeeding/common-problems/nipple-confusion
🌿 Läs gärna dessa blogginlägg med tips på ”tricks” för att locka en lite (tillfälligt) ovillig bebis till bröstet. Jag tänker att tipsen kan funka bra oavsett om det handlar om tuttförvirring/flaskpreferens eller om andra strulskäl:
Video: 40 tips vid amningsstrejk:
https://www.babybaby.se/2020/02/video-40-tips-vid-amningsstrejk-15-min/
17 supertrick när bebisen amningsstrejkar:
http://www.babybaby.se/2015/10/17-supertrick-nar-bebisen-amningsstrejkar/
🌿 Det är EXTREMT stressande att ha en bebis som skriker i famnen och vid bröstet, jag vet. Man kan känna som om man plågar dem, eller de inte vill ha en. Och då kan det vara skönt att ha någon att bolla tankarna med om man vill komma tillbaka till en lugnare amning. Kolla om ditt sjukhus har en amningsmottagning och du kan få stöd där.
Eller sök stöd via Amningshjälpen (ideella organisationen). De är jättevana vid att få de här frågorna. Se kontaktuppgifter här:
https://amningshjalpen.se/radgivning
Ett alternativ är också att söka i, eller skriva i, Amningshjälpens slutna grupp på Facebook. Detta är en vanlig fråga där, du kan hitta mycket!
🌿 Om det blir dig övermäktigt och det känns lugnare för alla med flaska är det såklart helt okej det med!! Men sådana här perioder brukar gå över. Och är strulet pga flaskan går detta absolut att vända på. Man får dock lägga bort flaskan (och helst eventuell napp också) en liten tid och envisas med bröstet, det är vad experterna brukar råda (exempelvis Dr Sears i artikeln ovan).
Hoppas det var till någon hjälp! ❤️
Med varma hälsningar från Lisen
Ps. Vill eller behöver ni fortsätta flaskmata är det bra att göra det med många pauser och på ett så amningsliknande sätt som möjligt, för att bebisen inte ska bli van vid ett för jämnt och starkt flöde (vilket alltså kan få bebisen att rata bröstet). Bra info här:
https://www.folkhalsan.fi/globalassets/barn/amning/flaskmatning-i-babyns-takt.pdf
Tillmatningsset kan också vara bra ibland i lägen då man vill ”locka tillbaka” en bebis till bröstet. I dessa texter finns detta nämnt:
http://www.babybaby.se/2018/08/video-amma-med-tillmatningsset-8-min/
http://www.babybaby.se/2015/05/tillbaka-till-helamning-expertens-basta-tips/