BEBISLIV, LEDSNA BEBISAR, AMNING.

Här är mina tankar – hoppas att ni kan ha lite glädje av dem även om de är lite osorterade – om ledsna bebisar och hur man (förhoppningsvis) kan göra dem lite gladare.

Jag var hos frisören häromdagen. Bebisen fick komma in och amma en stund. Den tjugoåriga frisören tyckte att bebisen var gullig men undrade: Bebisar skriker väl rätt mycket – är det inte svårt att veta vad man ska göra när de skriker?

Jo, det kan vara svårt, svarade jag. Och så fortsatte jag, käckt:

”Men det som är bra är det är väldigt få grejer nyfödda bebisar kräver, egentligen. Det är tre grejer, typ: Mat, gos och sova. De har inget behov av att förverkliga sig själva, läsa Krig och fred eller ha en meningsfull hobby. Det gäller bara att lista ut vilken eller vilka av de här typ tre sakerna de vill ha just i stunden.”

Och så la jag till:

”Det jag tyckt varit ett problem är att man inte blir upplyst om i förväg hur mycket nyfödda bebisar faktiskt behöver av varje sån här grej.”

”Man upptäcker att bebisen behöver amma myyyycket mer än man nånsin kunnat tro och behöver myyycket mer gos än man hade föreställt sig i sin vildaste fantasi. Själv upptäckte jag efter ett tag att min bebis behövde sova oftare än jag hade trott, också. En övertrött bebis som man inte fattar är övertrött kan bli en sjukt grinig bebis.”

Bebisar behöver ofta mer av allt, alltså, men det är inte så många saker de behöver. Matematiken är hyfsat enkel. Ett, två, tre.

Är det så enkelt? Nja.

Jag funderade senare den dagen på om jag hade tabbat mig när jag sa så där. Så käckt sagt om mat, gos och sömn – är det så enkelt?

Nej. Såklart. Bebisarna i vår familj har skrikit massor av gånger utan att vi haft en susning om varför. Och bebisar kan vara ledsna på grund av saker som är utom vår kontroll. Vi som tar hand om dem kan lindra med mat-gos-sömn, men inte alltid. Jag försökte väl vara peppande i det jag sa till frisören. Ibland borde man kanske bara vara tyst.

Kiss och bajs!

Sedan funderade jag vidare: Är det verkligen bara längtan efter mat, sömn och gos/närhet som gör i övrigt friska och välmående bebisar ledsna emellanåt dagligdags?

Nej, det finns ju faktiskt fler grejer som kan spela rätt stor roll ibland. Bebisar kan till exempel ofta ”kinka” när de är kiss- eller bajsnödiga. Och bli otroligt lättade om man då håller dem i knävecken över en toa eller ett handfat så att en kisstråle eller en explosionsbajs får komma ut. Det funkar inte alltid, men ofta.

Det är jättelätt att underskatta hur besvärad en bebis kan vara av att vara kiss- eller bajsnödig. Förr eller senare bajsar eller kissar de ju i blöjan. Men vägen dit kan kännas lång och kantas av gråt – och strul och ormande vid bröstet eller flaskan. Jag tackar bland andra Ulrika Casselbrant som driver Blöjfri bebis och som har skrivit Bebis på pottan och driver en Facebookgrupp för att jag fått upp ögonen för detta. Jag har också själv skrivit om så kallad babypottning här.

Okej, då har vi fyra saker som kan få grinig bebis glad: Mat, gos, sova och kissa/bajsa. Fortfarande rätt enkel matematik.

Flera behov på samma gång!

Men. Om vi nu säger för skojs skull (detta är bara mina egna reflektioner, inte vetenskap) att bebisar har fyra viktiga behov som ger grinighet om de inte uppfylls – så kan ju bebisen ha fler än ett behov på en gång.

Bebisen kanske är hungrig och övertrött, till exempel

Då kan man behöva göra saker i ”rätt” ordning ibland, för snabbast möjliga framgång. En övertrött och hungrig pyttebebis kan till exempel vara för hungrig och trött för att kunna somna och för trött för att orka äta. Typ så. När jag upptäckte det med vårt första barn var det en aha-upplevelse. Jag hade så svårt att amma henne på kvällarna från början. Hon skrek och krumbuktade sig när jag visste att hon var hungrig. Jag grät.

Det jag inte fattade var att hon var så trött att ingenting funkade. Det var säkert kaos i kropp och huvud. Med tiden förstod jag att när det blev så där – då måste hon sova en stund för att kunna ta sig an livet med nya krafter igen. Och hon behövde min hjälp att somna. Vilket betydde rörelse och gos, fysisk närhet. Hon ville inte somna liggande för sig själv, det är ganska få bebisar som vill det. Det enklaste, visade sig, vara att gunga runt med bebisen i bärsjal eller ta henne på en kort promenad i bärsjalen. När hon sedan vaknade var strulet ofta som bortblåst. Fast man tvungen att vara rackarns snabb med bröstet efter uppvaknande.

Ibland kunde jag lyckas få i bebisen någon eller några klunkar innan jag försökte söva henne, så att i alla fall den värsta hungern stillades. De gånger det nu var fråga om hunger. Många gånger trodde jag nog att bebisen var hungrig när hon i själva verket bara hade akut sömn- och gosbehov.

Lästips:
17 supertrick när bebisen amningsstrejkar   
Kvällsoro, maratonamning och magknip: 17-akut-tips!  

Med första barnets yngre syskon har situationen känts igen många gånger, särskilt de första 0-3 månaderna och på kvällarna: Bebis är hungrig, men för trött för att orka göra något vettigt överhuvudtaget. Då har jag till exempel gått och ammat några minuter (se tipstexterna ovan) så att bebisen åtminstone fått sig en liten slurk. Sedan har bebis däckat, vaknat efter en stund – och ammat kolugnt.

Eller så har jag gått runt med bebis i bärsjal, fiskat fram ett bröst och frestat med bröstet medelst gång, dans eller mjukt pilatbollskumpande. Då har bebis ofta somnat på två röda och återupptagit ätandet vid uppvaknande. Utan protester.

Eller så har min sambo luftat trött bebis vid öppet fönster eller utomhus så bebisen lugnat ned sig och kanske somnat – och så har vi ammat direkt efter uppvaknande.

Ett par andra tänka kombinations-situationer:

• Bebis är hungrig, men kan inte ta bröstet för att hen också är kiss- eller bajsnödig och därför har svårt att fokusera på ätandet. Man kanske märker att det pruttas, krystas och stånkas. Eller så är enda nödighets-tecknet att bebisen strular vid bröstet och oförklarligt suger-släpper, suger-släpper. Då kan ett toabesök först och amningsförsök sedan göra susen. Förr eller senare kommer som sagt kisset eller bajset ändå. Och bröstmjölk är laxerande. Men kinkar bebisen så här utan uppenbar anledning kan man testa toan om man vill. Det kan förkorta strultiden.
• Bebisen är hungrig och trött och (vad man själv kan gissa sig till) kiss- och bajsnödig. Tre saker, alltså. Kanske är bebisen så trött att hen är föga ”samarbetsvillig” vid amning. Här får man testa sig fram till vilken ordning som funkar, lite från gång till gång. Kanske vill bebisen bajsa eller kissa först? Fast ibland funkar inte det för att bebisen protesterar och skriker – och då får man förstås ändra taktik. Babypottning ska inte ske med tvång eller tårar. Kanske kan bebisen förmås att amma lite grann och somna – för att sedan kanske leverera värsta bajsladdningen i blöjan eller toan när hen vaknar? Man får testa och klura. Till slut funkar något.

15 kombinationer!

Om vi nu tänker oss (Obs, igen: Mina personliga slutsatser, ej grundade i vetenskap) att vi har fyra grundfaktorer – mat, sömn, gos, kiss/bajs – hur många möjliga kombinationer blir det då i slutändan? Alltså hur många kombinationer finns enligt exemplen ovan där man kan behöva vara lite detektiv ibland och fundera över vad man kan göra först för att få bebis glad fortast möjligt? Som:

SÖMN och GOS

SÖMN och GOS och MAT

MAT och KISS/BAJS

MAT och KISS/BAJS  och SÖMN

Och så alla fyra ihop som sista kombon. Ni fattar, va? Jag frågade en mattelärare som har barn på samma förskola som vi. Han klurade och svarade sedan på sms.

15 möjliga kombinationer blir det, enligt sms:et. 15 möjliga orsaker till grinig bebis. Fyra lät enklare.

Och kanske ännu fler?

Och så funderade jag mera. Att ha det varmt och gott är ju ett grundläggande behov och tack och lov har de allra flesta bebisar i vårt land en sådan hemsituation att de slipper frysa.

Men för varma kan bebisar säkert vara ibland. Jag har upplevt ett antal gånger att våra bebisar blivit gladare när vi klätt av dem kläder. Haft dem i bara ett litet linne eller hud mot hud istället för i stickade koftor och annat som sannolikt gjort dem överhettade.

Jag blir otroligt besvärad när jag inte lyckas få av mig min tjocka ulltröja fort nog efter att ha varit ute. Jag får spader, blir galen. Tänk om detta är ytterligare en kink-faktor att beakta?

Jag sms:ar matteläraren igen och frågar hur många kombinationsmöjligheter det blir om jag har fem faktorer, fem ”grundbehov”, istället för fyra. Svaret: 31.

Möjliga tillägg ovanpå det: Täppt i näsan, blöjan sitter lite för hårt, något skaver.

Inte konstigt om det känns lite klurigt ibland att göra bebis glad.

Poängen med allt detta?

Jo, jag tänker att det blir så fel när det framställs – för det gör det ibland – som om små bebisar gråter bara ”för att”. För att ”det är så de gör”, punkt. Eller i värsta fall att bebisar gnäller för att testa oss och jävlas. Så är det ju nu inte. Det finns alltid ett skäl – eller flera på en gång. Man kommer inte alltid på skälet eller skälen – det är verkligen inte lätt att vara bebisförälder. Men de finns alltid.

Jag kan till exempel känna mig sänkt ibland och inte direkt fatta varför. Men som kommer jag på att jag är både trött och hungrig och att chefen skrev ett drygt mejl på jobbet. Och att det är den kombinationen som gör att jag känner mig nere. Varför skulle inte bebisar ha skäl till att vara ledsna ibland på samma sätt (minus dryga mejlet från chefen)? De är väl till största del som alla andra – bara med färre möjligheter att uttrycka sig.

Jag vänder mig också mot en del lite väl – i mitt tycke – förenklade resonemang om hur en ska hantera ledsna bebisar.  I den här i övrigt bra artikeln från Vi Föräldrar om kvällsoro (där jag är med på ett hörn) säger två BVC-sköterskor att föräldrar inte ”ska hålla på” för mycket. Inte testa olika sätt att trösta stup i kvarten utan försöka hålla sig till en grej en stund. Läs, så fattar ni vad jag menar.

Att byta tröst-strategi stup i kvarten riskerar att ”varva upp” bebisarna för mycket, menar BVC-sköterskorna. I någon mån kan det kanske stämma. Och jag kan hålla med om att man ibland ska våga att testa en tröst-åtgärd i mer än bara en minut. Ibland kan en bebis skrika när man stoppar ner honom/henne i bärsjalen, till exempel, men lugna ned sig efter några minuter om man vaggar runt på golvet, nynnar och tröstar. Man behöver ju inte avbryta varje åtgärd precis ögona böj.

Men – det är ju genom att pröva olika grejer, ”trial and error” som vi till slut kan hitta det som just då är problemet eller problemen. Det är inget fel med att testa nya saker, tycker jag, om ens första försök helt uppenbart inte funkar och bebisen fortsätter att vara ledsen.

Tänk om jag kom hem toksvettig i min supervarma ulltröja men inte kunde uttrycka det och blev ledsen – och så skulle min sambo ta upp mig i famnen och vagga mig i hopp om att göra mig gladare. Och inte avbryta det trots att jag tydligt inte blev gladare. Eller om jag kom hem hungrig och ledsen och min sambo la mig i barnvagnen och körde mig fram och tillbaka över en tröskel. Då hoppas jag att han skulle avbryta åtgärden om jag tydligt visade att det är något annat jag behöver.

Tvära kast

Dagar och kvällar med liten bebis är en repertoar där musikstyckena i mångt och mycket är desamma, men där innehållet ständigt kastas om – och man får testa lite olika strategier för att hänga med. Så upplever jag det.

Och det är inget fel. Det är bara så det är. Vissa dagar lyckas man hänga med, andra dagar går det åt skogen. Ofta landar man lite mittemellan. Och ofta kan man ha glädje av stöd från andra som går eller gått igenom samma sak, som i Amningshjälpens slutna grupp på Facebook, till exempel.

Och våga amma ofta!

Och våga avbryta vilken ”åtgärd” som helst för att testa att amma – om du ammar och misstänker att bebisen kan tänkas vilja amma. Det behöver inte vara någon stark misstanke, pröva bara. Det önskar jag att BVC och andra barnexperter alltid skulle nämna när sådana här frågor dyker upp. Bebisar kan inte ammas för ofta (trots att vissa hävdar motsatsen som något slags tumregel). Det är inte konstigt och inte onormalt och inget dåligt tecken om din ledsna bebis vill amma även om den senaste amningen var för 20 minuter sedan. Eller för fem minuter sedan. Och det är ingalunda något tecken på att mjölken ”inte räcker”.

Så här beter sig många små ammade bebisar, helt enkelt, allra helst på kvällarna. De ammar som tokar med korta intervaller, alternativt släpper inte bröstet överhuvudtaget. Att envist och upprepade gånger ”avleda” en bebis som vill amma med napp eller vaggning i famnen eller vad som helst leder rätt ofta till ledsnare bebis, inte gladare – enligt min och många andras erfarenhet. Det kan också leda till att mjölkproduktionen på sikt inte hänger med riktigt, om man är mån om amningen.

Lästips: Lista: De 5 mest förvirrande sakerna med amning (och hur man begriper sig på dem).

Mat och gos – your best bet

Men en sak är bra. Av mat, gos, sömn och kiss/bajs, som jag nämnde förut, finns två stalltips. Två saker som inte sällan löser allt övrigt på köpet. Och det är mat samt gos/närhet. Amning leder väldigt ofta till sömn hos pyttebebisar. Och till kiss och bajs. Och är automatiskt en gossituation. Flaskmatning är det också, om du har barnet nära. Så att alltid testa mat och närhet först är ingen dum idé. Som jag nämnde inledningsvis – bebisar vill oftast ha galet mycket mer amning och galet mycket mer närhet än många av oss trott. Så ös på! Det är rätt enkel matematik, tack och lov.

Om du ammar kan du med fördel gå efter devisen: When in doubt, bring out the boob. Alltså, fundera inte varför bebisen kinkar, erbjud bara bröstet och se om bebisen tackar ja.

Ammar du (eller flaskmatar) i bärsjal eller bärsele erbjuder du dessutom tre saker på en gång: Mat, gos och sömn. Oftast blir det sömn som resultat, i alla fall.

Det blir lättare!

Sist: Det går inte alltid att lista ut varför bebisen är ledsen. Har man uteslutit medicinska skäl, om man misstänker något sådant, gäller det bara att fortsätta att ge närhet och tröst. Och tänka:

”Det kommer inte alltid vara så här och för var dag lär vi känna varandra bättre, du och jag, bebis. Det kommer att bli lättare”.

För det blir det! Efter cirka tre eller kanske fyra månader upplever jag, och många jag känner, att det ofta blir betydligt lättare i bebislivet. Så hang in there. Du behöver inte vara något mattesnille (eller något snille överhuvudtaget) för att ge din bebis det som han/hon behöver. Ge så mycket närhet du kan, sök stöd där bra stöd finns. Lyssna på ditt barn, det blir lättare och lättare med kommunikationen. Ta hjälp av andra. Skaffa en bärsjal. Lär dig liggamma, om du ammar. Ät choklad. Det kommer att bli bra!