AMNINGSBERÄTTELSE, MED VIDEO. Här är en berättelse om amning efter ett kejsarsnitt, eller kejsarfödsel som det också kallas. Vill du läsa fler amningsberättelser från nu och då, klicka här.
Se också: Lista: Bra amningspositioner efter kejsarsnitt
Den som berättar om sina upplevelser i detta blogginlägg är Emelie Östergren, som har fött ett barn med kejsarsnitt och som nu väntar sitt andra barn.
Fortsätt läsa Emelie, om att amma efter kejsarsnitt (text och video)
AMNINGSBERÄTTELSER. Rätt ofta kommer jag, via denna blogg, i kontakt med föräldrar som hade behövt mer stöd av vården i sin amning. En del tycker att ett visst stöd funnits, men inte tillräckligt. Andra upplever sig illa behandlade och tycker att vården har försvårat eller rentav förstört deras amning. Sedan finns det förstås andra som får ett bra stöd och inte upplever amningsproblem, men jag hör antagligen oftare av dem som det har varit jobbigt för.
Här nedan berättar 32-åriga Kicki Söderstedt om hur det var att få barn och börja amma i Stockholm 2018. Amningen har varit allt annat än lätt, säger hon. Att hon fortfarande ammar sin bebis beror till stor del på egen envishet. Hon berättar att bemötandet från vården vad gäller amningen har varierat kraftigt: Allt från nedlåtande och felaktigt till kompetent och stöttande. Läs Kicki Söderstedts amningsberättelse, den kommer här!
Se även: Kicki: ”Så ammar jag med tillmatningsset” (text och video).
Fortsätt läsa Kicki: ”Läkaren frågade om jag hade slappa bröst”
AMNING I FÖRLOSSNINGSKRISEN. Resursbristen på många håll inom förlossningsvården drabbar även amningen. Det skriver jag om i denna text, där en barnmorska ger sin syn på saken.
I det här blogginlägget kan du läsa Stockholmaren Marias berättelse om amning mitt i förlossningskrisen. Maria födde barn för två månader sedan. Den stress som rådde på förlossning och BB försvårade helt klart starten på amningen, säger hon.
Fortsätt läsa Nyblivna föräldern Maria om amning i förlossningskrisen: Jag grät av stress
AMNINGSDAGBOK, VECKA 4-8. Här är min amningsdagbok del fem. Det är sista delen i en dagbok som jag skrev efter vårt yngsta barns födsel när jag ville dokumentera min amning. Dagboken kom att handla om en massa annat också – som att ha ångest och vara orolig i sinnet när man precis fått ett nytt litet barn.
DAGBOK VECKA 3. Sömnbrist, samsovning, syskonamning. Lyckostunder och kärlek – blandat med oro och lätt panik och stundtals ett ”Vad sjutton har vi gett oss in på?”. Det är innehållet i min amningsdagbok del fyra.
Här är del ett, två och tre. Här är sista delen, del fem. Alltihop handlar om livet och amningen efter födseln av vårt tredje barn.
Nu är det vecka tre efter lillens ankomst. Det handlar om bröst som beter sig olika, om sömnbrist, tandemamning (alltså att amma två barn i olika åldrar samtidigt) och om oro i sinnet.
DAG 4-6. Amningsdagbok del två. Här fortsätter min dagbok över tiden precis efter att vårt tredje barns födsel. Första delen i dagboken finns här. Här hittar du del tre, fyra och fem.
Min dagbok handlar om amningen av vårt barn, men även om att inte må toppenbra när när gamla invanda rutiner plötsligt är ett minne blott och nya vägar ska hittas i en ganska hudlös tillvaro.
DAG 1-3. Amningsdagbok del ett. Här är första delen i en ”amningsdagbok” som jag skrev i fjol. Den handlar om tiden efter vårt tredje barns födsel. Här är del två, tre, fyra och fem.
Dagboken handlar framför allt om hur amningen funkade och vilka gupp på vägen som vi stötte på. Den handlar också till viss del om att känna sig skör i psyket efter att just ha fått barn.
”Vi var fyra stycken i en kvinnovärld. Det var en enorm styrka för mig att ligga på BB. Men jämfört med idag var det en konstig värld, att inte få ha sitt barn hos sig.”
Det säger Ulva Hedsköld, född 1927, om tiden strax efter äldsta sonen Rogers födelse i Norrköping. Här berättar hon om hur det var att få barn och amma i slutet av 1940-talet. Tidigare intervjuer om ”amning förr” hittar du länkar till längst ned i texten.
Ulva Hedsköld stannade kvar i två veckor på BB efter förlossningen 1949. Livet på barnbördshuset, säger hon, var en tillvaro med rigida regler kring skötseln av barnen och en oerhörd respekt gentemot översköterskan och läkarna.
98-åriga Linnéa Westberg föddes mitt under första världskriget. Inte långt efter det andra världskrigets slut födde hon barn för första gången.
Det låg tvillingar i magen, men det var det ingen som visste före födseln. Förlossningen skedde några dagar före julafton på lasarettet i Visby, under stor dramatik och på ett sätt som idag säkerligen hade lett hård kritik mot sjukhuset.
Men detta skedde alltså inte idag, utan för snart 70 år sedan. Här är Linnéa Westbergs berättelse om att föda barn och amma år 1947.
Min svärmor Norah fick sitt första barn, min sambos storebror, samma år som jag föddes, 1973.
Norah och jag lärde känna varandra när vårt förstfödda barn var fyra månader och jag kämpade med att försöka hålla liv i en amning som bara blev svårare och som snart rann ut i sanden. Jag har skrivit om mina egna amningserfarenheter bland annat här, här och här.
Svärmor och jag har flera gånger pratat om amning och flaskmatning och jag vet att hon inte har ammat sin barn. Nu är hon på besök i Sverige och jag har passat på att fråga ut henne till min bloggintervjuserie om amning under gångna decennier (tidigare intervjuer finns här, här och här).
Min första fråga till Norah lyder: Vad fick du reda på om amning och flaskmatning i förväg?
Nancy Törnquist fick sitt första barn 1955. Amningen, berättar hon, var krånglig och smärtsam från början. Och när familjen fick tillåtelse att börja med modersmjölksersättning blev det som att kliva ur askan i elden. Ersättningen var kontaminerad och kom att göra åtskilliga barn akut sjuka, däribland Nancys tre månader gamla bebis.
Det var lite av en slump som jag nyligen sprang ihop med 82-åriga Nancy Törnquist. Hon bor i samma hus som min mormor här i Stockholm. Jag frågade Nancy Törnquist om jag fick intervjua henne till min blogg om hur det var att få barn, amma och flaskmata under tidigare decennier (de första två intervjuerna i ämnet finns här: Mamma, om att amma 1973 och Inga, om att amma 1968).
Javisst, svarade den mycket vänliga Nancy Törnquist. Här är hennes gripande och dramatiska berättelse om att få barn 1955, i Linköping.
I ett tidigare blogginlägg intervjuade jag min mamma. Jag bad henne berätta om de knäppa amningsråd som hon fick på BB när jag var bebis. Vill du kan du läsa intervjun här: Mamma, om att amma 1973.
De råd som gavs då på 70-talet, säger mamma, var väldigt stressande. Barnet skulle vägas stup i kvarten och tillägg skulle ges så fort vågen ”visade fel”. Inte heller hade min mamma tidigare kvinnogenerationers kunskaper att falla tillbaka på. Jag vet att min mormor tyckte att det varit svårt att amma. Hon kände sig antagligen inte kapabel att ge några som helst råd i ämnet när min mor blev mor.
Annat var det, råkar jag veta, för min kompis Kristinas mamma Inga, som växte upp i en barnaskara om hela 11 syskon i skogen i Blekinge ”där inga nappflaskor fanns”. Så här berättar hon om hur det var att få barn och amma år 1968 i Karlskrona.
Jag föddes 1973. Mammas amning av mig blev ingen rolig historia. Dåtidens amningsråd på BB stressade upp de nyblivna föräldrarna och var ofta direkt kontraproduktiva. Föräldrarna uppmanades att amma men den ”hjälp” som vården gav innebar att många fick amningen totalt skjuten i sank på kort tid, inte sällan ackompanjerat av otrevligheter som sår och mjölkstockningar.
Under 1970-talet var amningsfrekvensen ovanligt låg i Sverige. Inte konstigt, kanske, med tanke på det som mamma och många andra utsattes för. Riktigt eländigt verkat det ha varit på många håll. Min mamma har nämnt det för mig så många gånger: Hur hemskt det var. Hur hon led, i sina försök att amma mig och senare min lillebror. Och hur pressad, misslyckad och ledsen hon kände sig – ungefär som jag gjorde 37 år senare med mitt första barn.
Här är första delen i en serie intervjuer med kvinnor om hur det var att amma och flaskmata under tidigare decennier – hur det var för dem själva, vilka råd som gavs, vilken tidsandan var och hur de tänker kring alltihopa i efterhand. Jag tänker att det här är en bit historia som rätt sällan blir berättad – och jag är ruskigt nyfiken på den. Här är den första intervjun, med min älskade mamma!
