Tänk på detta, BB och BVC!

Varje gång ni som jobbar med nyfödda fäller en kommentar om amningen eller barnets vikt som på minsta sätt skulle kunna uppfattas som negativ eller oroande måste ni säga minst fem peppande och konstruktivt hjälpande saker. Typ.

Jag tänker nu på föräldrar som vill amma sitt barn och på tiden på BB, återbesöket på BB och de första BVC-kontakterna.

Jag tänker på den allra första tiden i barnets liv, den första veckan eller så. För det är där jag själv befinner mig just nu, med en bebis som är sju dagar gammal. Jag rapporterar alltså direkt från ”kriszonen” där allt och inget kan få en att bryta ihop och där humöret raskt pendlar mellan ”jag är pigg och mår jättefint” till ”jag är astrött, har krypande ångest och allt känns blä”.

I eftermiddag ska vår lägenhet plåtas för "Sköna hem". Eller kanske inte. — I eftermiddag ska vår lägenhet plåtas för ”Sköna hem”. Eller kanske inte.

Det här är en extremt känslig tid för den som precis har fått barn. Världen är liksom ställd på ända, hormonerna svallar, mammakroppen är medtagen och sömnen upphackad. Man känner sig inte speciellt kaxig, inte alltid ens speciellt lycklig. Hemmet är kaos, man hinner knappt duscha, än mindre ägna tid åt närhetstörstande storasyskon. Minsta lilla kommentar från omgivningen, även den mest välmenta, kan utlösa hulkande gråtattacker.

Det här är vårt tredje barn, så jag trodde att det skulle kännas lite mer coolt den här gången. På sätt och vis gör det det. Vi har rutin på saker och vet vad vi har att vänta. Ändå är min inre känslighet under denna första vecka minst lika stor som efter tidigare förlossningar.

Nyss hemkommen från BB med tredje barnet.

Ni som jobbar inom vården med nyfödda bebisar känner givetvis till det här. Men jag vill bara påminna er om det, än en gång. Även om föräldrarna kan verka rutinerade och lugna vid återbesöket på BB eller vid de första mötena med BVC kan minsta lilla negativa kommentar stöka till det och riva upp oro och ångest just för att man är så känslig. Det är därför som ni måste bombardera oss med positiva budskap! Jag ska ta mig själv som exempel för att försöka förklara bättre:

I mitten på förra veckan, när vår nyfödde son var knappt tre dygn gammal, var vi kallade till återbesök på BB. Vid återbesök görs en kortare läkarundersökning, blod tas för PKU-test och ”amningsuppföljning” görs av en barnmorska. Då vägs också barnet och vikten jämförs med födelsevikten.

Jag insåg, med den rationella delen av hjärnan, att lillen – som fötts i tid och utan komplikationer – nog skulle ha gått ned en del i vikt på knappt tre dagar. Det skulle i så fall också vara helt i sin ordning, visste jag. Han hade fötts betydligt större än våra tidigare barn, fyra kilo tung, och hade bajsat och kissat massor under sina första dagar. Det gör nyfödda när allt fostervatten och annat gegg som de har svalt inne i magen ska ut. Samtidigt kommer bröstmjölken i väldigt, väldigt, små mängder de första dagarna. Det är alltså rätt lite ”input” men mycket ”output”. Inte konstigt att det är mer regel än undantag att bebisar går ner i vikt de första dagarna.

Hos barnmorskan som skulle göra ”amningsuppföljningen” rabblade jag ovanstående. Jag sa att jag misstänkte att lillen nog gått ned några hekto i vikt av nämnda skäl. Jag sa ”Jag är inte så orolig” fastän jag nog egentligen var lite, lite, orolig – en oro som inte riktigt har släppt, tror jag, efter en jobbig amning med det första barnet. Mitt prat var nog snarast ett sätt att lugna ned mig själv och förekomma eventuella negativa kommentarer från barnmorskan. Jag poängterade också att det var så tidigt efter förlossningen att jag inte ens hade hunnit få mjölkstas i brösten (läs mer om det i detta inlägg) och att den vita, mogna, mjölken därför fortfarande inte hade runnit till. Jag sa även att bebisens bajs hade gått från svart till mer mossgrönt (ett gott tecken de allra första dagarna, efter ytterligare några dagar blir ett helammat barns bajs mer klargult).

Det brukar anses att en tioprocentig viktnedgång efter några dagar är ”ok” om barnet mår bra i övrigt. Lillen hade efter tre dagar gått ned åtta procent.

Barnmorskan hummade instämmande till mina kommentarer om att viktnedgången var logisk. Hon frågade om jag hade ammat förut och om det hade funkat. På den frågan var svaret ”ja”, eftersom amningen med vårt andra barn gick bra. Barnmorskan tittade på oss när vi ammade och konstaterade att bebisen tycktes suga och svälja som han ska. Budskapet var att köra på, ”fortsätt att amma, bara”.

Barnmorskan tyckte antagligen att jag verkade rutinerad och självsäker när det gällde amningen och att hon inte behövde ge mig vare sig pepp eller goda råd. Men jag hade ändå behövt några ryggdunkningar i stil med ”Det här kommer att gå jättebra”, ”Lyssna så fint han ammar, din mjölk rinner till vilken dag eller timme som helst och då kommer han antagligen gå upp i vikt rätt fort” eller ”Jag märker att du har koll, men får jag delge dig några jättebra knep så här i början? Du får säga till om du redan kan det här eller om du inte vill ha några råd”.

Istället fick jag kommentaren, precis innan vi skulle gå: ”Har ni kontaktat BVC än? Inte? Se till att göra det direkt så att ni håller koll på vikten.”

Så det fanns något att oroa sig för, trots allt, vad gällde vikten? Eller…varför sa hon annars så? Jag kände marken svaja till under fötterna. Kanske var det något fel på min mjölkproduktion, kanske har jag inte kunnat ge mitt barn tillräckligt dessa första dagar? Har han sovit lite för mycket, ska jag kanske väcka honom oftare och amma? Får han för lite i sig, är han inte lite, lite, slö?

Oron gnagde på vägen hem och väl innanför dörren bröt jag ihop. Mellan gråtattackerna beklagade jag mig för min mamma, som suttit barnvakt:

”Förbannade vägningar, vad de stressar en! Jädra våghelvete. Stackars, stackars, er som ammade på 70-talet då barnen skulle vägas före och efter varenda amning. Det måste ha varit så sjukt stressande, med tanke på att man själv bryter ihop av en vägning.”

Resten av dagen och natten tokammade jag lillen och det var väl i och för sig bra, det. Men humöret var verkligen inte på topp.

Nästa dag, dag fyra, satte mjölkstasen in och mjölken drog igång. Bajset ändrade färg till gult. Då vände sannolikt också viktkurvan.

Samma dag träffade jag också en kompis som är rådgivare inom Amningshjälpen. Hon kom på besök, kollade på vår amning och gav mig den pepp som jag behövde. Det var inte så jättemycket hon sa och tipsade om, egentligen, men den uppmuntran jag fick betydde massor. Hon konstaterade att bebisen gapade stort. Hon bekräftade det som jag i mitt rationella huvud redan visste – att käkrörelserna och de små ljuden visade att bebisen svalde mjölk, att mina bröstvårtor inte såg det minsta deformerade ut efter amning och, inte minst, att det kändes bra och inte smärtsamt för mig. Hon visade mig också hur jag kunde justera sittställningen lite så att bröstvårta och bebishuvud hamnade i optimal vinkel mot varandra.

Jag sa att jag tyckte att lillen emellanåt är lite väl sömnig och därmed aningen svår att amma, även när jag försöker stimulera honom genom att killa honom under fötterna. Min kompis påminde mig då om en sak som jag hade hunnit glömma, nämligen att det är bra att amma med bebisen i bara blöjan, med hans hud direkt mot min. Hud mot hud-kontakten stimulerar bebisens amningsreflexer. Jag tog av lillen tröjan och med en gång blev han mycket piggare och högg efter bröstet.

Min kompis sa också att det på ett sätt är ”lite taskigt” att väga en nyfödd på dag tre, när vikten i regel slår i botten. Runt dag fem brukar kurvan vända om allt är som det ska (men det kan ta ytterligare en tid innan barnet är tillbaka på sin födelsevikt).

Gapa stooort! Då skonas mammas bröstvårta. — Gapa stooort!

Jag förstår naturligtvis varför vården håller på och väger. Det är ett sätt att säkerställa att nyfödda mår bra. En bebis som får för lite vätska och näring kan det snabbt bli väldigt illa ställt med.

Min poäng är bara att påminna om att varje kommentar som kan tolkas negativt och varje vägning, särskilt under denna första sköra tid, är ett stressmoment för föräldrarna. Jag gissar att det är så för de flesta. Man vill så innerligt att den där vågen ska visa viktuppgång för ens lilla liv, den sköra varelse som är totalt beroende av en.

Jag vill också gärna påminna om att det inte är ovanligt att föräldrar, som vi, bär med sig minnen av jobbiga och till och med traumatiska amningsupplevelser som lätt stökar till det i psyket när det är dags igen.

Så varje gång ni ger oss ett utlåtande som på något endaste sätt kan tolkas som problematiskt – lägg till massor av pepp, är ni snälla! Ni är säkert många i vården som redan tänker på detta, men en liten påminnelse direkt från er målgrupp kan inte skada, tänker jag.

Och om föräldrarna på er fråga tackar ja till att höra om några bra knep och tricks under de första amningsdagarna vill jag själv passa på att tipsa om bland annat det här:

Man kan, om man vill, handmjölka ur lite mjölk ur brösten under de första dagarna, precis efter amning. Det kommer inte att komma mycket så länge det bara är råmjölk, kanske någon tesked per gång. Men detta stimulerar mjölkproduktionen och kan vara jättebra om man har en sömnig bebis eller känner behov av extra hjälp att komma igång. Mjölken kan man ge bebisen på kopp eller sked efter nästa amningstillfälle om man så önskar. Video som visar handmjölkning finns här (egen video) och här (Norska Ammehjelpens video).
Amma hud mot hud. Hudkontakten stimulerar barnets amningsreflexer.
En bebis som fort somnar vid bröstet kan man också stimulera genom att byta bröst flera gånger under varje amningstillfälle och killa eller massera under fötterna när sugandet avtar. Bebisar tar dock gärna små pauser under amning. Så ta inte automatiskt bort en vaken bebis från bröstet bara för att hon eller han just slutat suga. Om du väntar i en eller några minuter kanske barnet har hunnit samla energi för att sätta igång att suga igen.
Ett jättebra sätt att ”boosta” mjölken både under de första dagarna och senare är också att göra så kallade bröstkompressioner under amning. I korthet klämmer man på bröstet under amning. Mjölken får en extra skjuts och bebisen, om den blivit trött och såsig, börjar då ofta att klunka aktivt igen. Här finns text och video om bröstkompressioner.
När du inte ammar, bär gärna barnet i bärsjal eller låt eventuell partner göra det, förslagsvis hud mot hud. Den nära kroppskontakten påminner barnet om att amma. När barnet visar hungersignaler, som att gnaga på händerna, är det bara att ta ut honom eller henne ur bärdonet. Läs här om fördelarna med att bära redan från dag ett, utifrån erfarenheterna i vår familj.
Ta en titt på de här pedagogiska bilderna av hur liten bebismagen är i början och hur man ser hungersignaler i tid, innan barnet hunnit börja skrika och jaga upp sig av hunger. Särskilt den första bilden hjälpte mig mycket när vi skulle ha barn nummer två, den var en riktig aha-grej.
Snälla, låt föräldrar slippa att vara lika ”clueless” och stressade i onödan som jag har varit vad gäller hur mycket (eller snarare lite) bröstmjölk som kommer de första dagarna. Kolla gärna på den här videon som jag har gjort: Video: Den första bröstmjölken (10 min). Kanske kan den bidra till att minska onödig stress? Jag hoppas det. Jag har, som jag beskriver i det här blogginlägget, känt oro över min mjölkmängd i början med alla mina barn, trots att jag inför barn två och tre visste mycket mer än förut. Men man är ju inte helt rationell de första dagarna. Uppgifterna i videon kommer från forskningsstudier.

Ps. Flera av de här tipsen har jag Amningskurs för blivande föräldrar att tacka för. Det är en jättebra, kostnadsfri och förberedande kurs för föräldrar som önskar att amma, oavsett om det är första barnet eller om man har barn sedan tidigare. Den drivs av Amningshjälpen och Sensus studieförbund och är öppen även för vårdpersonal. Jag rekommenderar den varmt.

Inlägg om amning:

Video om amningsteknik (11 min)

Bildserie: Bra position och stort tag

Video: Den första bröstmjölken (10 min)

Video: Handmjölkning (5 min)

17 supertrick när bebisen amningsstrejkar

Tillbaka till helamning – expertens bästa tips
Caroline: ”Så började vi helamma igen”

Video: Bröstkompressioner (4 min)

Video: Hamburgergreppet (3 min)

Video: Nyfödd sväljer bröstmjölk (2 min)

Amningsbilder som ljuger
Därför älskar jag amningsmottagningen
Jag störde mig på ammande mammor
Tänk på detta, BB och BVC!
Glädje och ilska på amningskonferens
Amningskurs till alla som vill!
Brev till Socialstyrelsen
Svar från Socialstyrelsen

Serie om vanliga ”jobbiga grejer” vid amning:
När bebisen vill amma precis jämt (jobbiga grejer vid amning, del 1)
Sprängfyllda och läckande bröst (jobbiga grejer vid amning, del 2)
När det gör ont att amma (jobbiga grejer vid amning, del 3)
När bebisen favoriserar ett bröst (jobbiga grejer vid amning, del 4)
När bebisen amningsstrejkar (jobbiga grejer vid amning, del 5)