De där ammade mammorna som bara slänger upp ungen på armen och halar ut bröstet. Som oavbrutet pladdrar vidare med fikakompisen och ammar sin bebis som om de aldrig gjort något annat. Helt igenom rutinerat, med rörelser som ser ut att vara så invanda att en medveten tanke knappt krävs. Som när man tar upp en näsduk ur fickan, snyter sig och stoppar tillbaka den.
Jag störde mig på de där mammorna. De verkade kunna något som jag aldrig någonsin skulle kunna lära mig. Varför var det så jäkla enkelt för dem och så förbannat svårt för mig? Det här var för fyra år sedan, när jag kämpade med amningen av vårt första barn, som jag sedermera tvingades sluta amma tidigare än jag hade velat.