FÖRÄLDRAFUNDERINGAR. Jag har börjat, i liten men växande skala, att försvara mina barn inför andra vuxna när jag tycker att dessa vuxna beter sig felaktigt mot mina barn. Jag markerar mot okända, mot far- och morföräldrar och mot min sambo.

Vad gäller släkten är jag mycket tydlig om det behövs. Och jag är numera inte främmande för att säga vad jag tycker även i barnens närvaro.

Vad gäller min sambo, barnens far, tycker jag att det många gånger finns en poäng i sig att yppa invändningar mot en förälders bemötande av barnen när barnen hör. Det visar barnen, tänker jag, att vi vuxna kan bete oss dumt ibland och att vi måste hjälpa varandra att bli bättre. Och att man inte är perfekt bara för att man är vuxen.

Det senare tror jag för övrigt är en jättebra lärdom att ta med sig in i skolan och kompislivet. Jag själv växte upp med föreställningen att vuxna per definition har rätt. Har de inte rätt spelar det egentligen ingen roll – de bör respekteras, oavsett. Med andra ord: Man säger inte emot. Det gjorde att jag inte såg kränkningar mot mig när de uppstod, från vuxna. Jag blev också otrygg och konfliktskygg, eftersom det ju alltid per definition var jag som var usel och värd kritik när någon vuxen var arg.

Jag säger till mina barn med jämna mellanrum att många vuxna är snälla och kloka, men att alla inte är det. En del vuxna är som små, tjuriga, barn i en stor kropp. En del är helt enkelt… bara inte helt snälla och kommer förmodligen aldrig att bli det, heller. Sådana vuxna finns lite här och där och överallt – även i skolan och på andra ställen där vuxna verkligen borde vara snälla.

Jag brukar också säga att de flesta vuxna, precis som jag och barnens pappa, är lite både och. Snälla för det allra mesta och dumma ibland. För att det är så människor är. Men människor kan ofta förbättras. Och barn ska inte behöva stå ut med elakheter.

Om jag säger emot sambon inför barnen (vilket inte alltid sker med lugn röst eftersom jag blir upprörd i dylika lägen) pratar vi med varandra efteråt och sedan, när vi lugnat ned oss och nått en samsyn, med barnen. De gillar ju inte när vi vuxna är oense, och jag förstår dem helt och fullt. Vi har flera gånger gett varandra en kram inför barnen och försäkrat att vi fortfarande älskar varandra, men förklarat att vuxna måste hjälpa varandra att vara bra föräldrar. Det inkluderar att säga ifrån, om nödvändigt mycket tydligt, om någon beter sig dumt på grund av stress eller vad det nu kan vara.

Det händer att min sambo markerar tydligt mot mig också. Då kan jag bli sur i stunden. Men jag är evigt tacksam att han har gjort så, då och då, genom åren. Han har synat mig när jag har fastnat i gamla dåliga hjulspår. Han har fått mig att lyfta blicken från mitt ego och bli mer empatisk gentemot barnen – och andra.

Men den främsta anledningen till att jag har börjat säga ifrån till andra vuxna är denna: Jag vill att mina barn ska känna att jag är redo att försvara dem när situationen kräver det. Det är en sådan otroligt skön och stärkande känsla när någon rakryggat tar en i försvar. Och så knäckande när ingen gör det.

När jag växte upp skulle föräldrar, upplever jag, ha en ”enad front” gentemot barnen. Så vill inte jag att mina barn ska ha det.

Efter några år med barn upplever jag att jag är betydligt mindre konflikträdd än tidigare. Jag förmodar att det är för att barnen behöver att jag tar tag i konflikter ibland. Och då får man öva sig på det läskiga. Dessutom är det lättare att säga ifrån när det inte gäller en själv längre. Känner ni igen det?

För ett par år sedan kritiserade jag till exempel en läkare som jag tyckte betedde sig dumt och respektlöst mot mitt barn. Jag sa det rakt ut till läkaren, i slutet av läkarbesöket, med sonens hand i min. Läkaren blev högröd i ansiktet och ytterst förnärmad. Men jag kände att jag var skyldig sonen det. Efteråt, och faktiskt även vid ett tillfälle ganska nyligen, har sonen uttryckt tillfredsställelse med att jag sa ifrån den där gången. Han minns alltså detta än.

Ett annat exempel: I början av detta år hade jag det dåliga omdömet att ta med fyra trötta och hungriga barn till Hemköp klockan 16.30. Jag köpte juice och smoothie till dem vid caféet vid utgången, men det hjälpte föga vad gäller fyraåringen som gastade högljutt.

”Nu får du tysta ner dig, vi försöker fika här!”, sa en kvinna i kanske 70-årsåldern barskt till min fyraåring.

Jag själv stod med bebis i sjal på magen och försökte servera juice och smoothie.

Jag sa lugnt till kvinnan att barnet är fyra år och hungrigt och trött och då kan det ibland bli så här – och att jag själv också var dödens trött, men att hon gärna fick köpa en kopp kaffe till mig om hon ville vara till hjälp.

”Ja, man kan väl bli lite högljudd när man är trött”, mumlade damen surt och sedan var konversationen slut.

Jag vet inte hur förnärmad eller tillplattad min fyraåring kände sig av kvinnans barska tillsägelse, men det kändes ändå rätt att ha markerat. Fyra år, herregud. Vissa är pensionärer och har ännu inte lärt sig gott uppförande.

Jag säger inte att man aldrig får yppa någon invändning gentemot andras barn. Men kan inte människor, för guds skull, överväga att inte skälla på barn och istället vända sig till föräldrarna. Kanske med den mycket trevliga och allmänt gångbara frasen ”Kan jag hjälpa dig med något?”.

Jag är fortfarande nervös för att säga ifrån till andra, särskilt till främlingar. Lika ofta som jag säger ifrån säger jag ingenting. För att jag är feg och inte kommer på vad jag ska säga. Följande utspelade sig till exempel i lördags – och här är jag nyfiken på hur ni hade gjort:

Vi är på bussen på väg hem från ett museum. Åttaåriga dottern sitter i sätet framför mig, bredvid sin kompis. De pratar och skrattar förtjust – och min åttaåring sitter tydligen och sparkar lite förstrött med gympadojorna mot en yta på bussen. Inte direkt mot sätet framför, men nedanför sätet. Det var något slags upphöjning i bussgolvet där.

Plötsligt vänder sig en ung kvinna, kanske strax över 20 år, om från sätet precis framför barnens.

”Kan du SLUTA ATT SPARKA PÅ SÄTET?” säger hon till min dotter.

Jätteargt, med istappar i rösten. Och så vänder hon sig framåt igen.

Pratet och skratten dör naturligtvis i samma ögonblick. Det blir knäpptyst i bussen. Min dotter tittar på mig och jag ser hennes förtvivlan i ansiktet. Jag försöker komma på något att säga men lyckas bara mumla något ohörbart. En halv minut senare går den unga kvinnan av bussen vid Norrmalmstorg.

Jag frågar direkt dottern om hon blev ledsen.

Hon är så ledsen. Och kränkt.

”Jag sparkade inte på hennes säte. Och jag sparkade inte ens hårt, mest nuddade, bara.”

Jag säger:

”Du kommer väl ihåg att jag sagt till dig att vuxna ibland är trötta och sura? Och att det faktiskt finns vuxna som inte är särskilt snälla och som tycker att det är helt okej att skälla på barn?”

Min dotter:

”Den där vuxna var jättejättedum. Hon kunde väl ha sagt till snällt, i alla fall.”

Sedan frågar jag det som redan maler i mig:

”Hade det känts bättre för dig om jag hade sagt något till den där tjejen, så att hon hörde, innan hon klev av bussen?”

”Jaaa!”, säger dottern med eftertryck.

Hon hade velat bli tagen i försvar. Det hade jag också velat. Jag hade inte behövt göra någon jättestor sak av det, där på bussen. Men ändå markerat.

Jag sa till min dotter som det var: Det var dumt och onödigt att vara så otrevlig mot ett barn. Men jag kom inte på något bra att säga. Jag borde ha sagt något, men gjorde det inte.

Inget jag hade sagt – om jag hade sagt något – under de där 30 sekunderna före avstigning vid Norrmalmtorg hade antagligen förändrat något hos den irriterade kvinnan. Hon hade nog bara dragit slutsatsen att jag är en slapp förälder som tar sina ouppfostrade ungar i försvar för minsta lilla. Eller vad vet jag. Men poängen är ju inte det, utan att jag hade visat min dotter att jag försvarar henne om det behövs. Den tryggheten.

Hade ni sagt något i ovanstående eller liknande situation? Vad, i så fall? Jag är väldigt nyfiken på hur ni som läser detta gör. Och vad ni tänker om det jag skriver.

Ps. Man kommer naturligtvis aldrig undan att människor både inom och utanför familjen är sura, brister i tålamod eller är rentav dumma. Det kan jag inte avskärma mina barn från, det förstår jag. Men jag värjer mig starkt mot tankegången, som jag hör lite då och då, att det är lite nyttigt för barn att stå ut med diverse otrevligheter. För då härdas man inför livet, ungefär. Och att det tillhör livet att skolkompisar är taskiga eller att vuxna är otrevliga. ”Life’s a bitch, get used to it”. Ja, tyvärr hör exempelvis mobbning och skäll till livet för många barn. Men barn blir inte stärkta av elakheter, bara knäckta och ledsna. Särskilt om ingen försvarar dem.